- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
349

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt.

349

handla de, ty de förstå icke annat! — Men
nej! Marianne har hennes goda minne, hen-
nes aktning och gillande och får hennes be-
löning.

Ty förf. låter det psykologiskt vidunder-
liga ske, att ur den jordmån, som hon visat
var danad att mottaga en Påls veka, sensi-
tiva tankesäd, spirar upp en Börjes härdade,
grofstjelkade skörd.

Men vi tro henne icke — kunna icke
tro henne, detta hokus-pokus är för genom-
skinligt.

Marianne kan aldrig lära sig älska
Börje, såframt hon varit sann emot Pål.
Och att hon varit det, derför talar hela skild-
ringen af deras förhållande. (sid. 22S—270.)

Från den stund, hon säger till Pål: »Ni
glömde er, derför måste vi skiljas», så är
hon ohederlig och lumpen så i tanke som
handling.

Hvarför drifver hon honom bort med en
lögn, ett svepskäl?

Hvarför säger hon honom icke sanningen:
att hon varit ett lättsinnigt odjur, som kunnat
gifva en annan sin kropp, medan hennes själ
tillhörde honom, att hon nu led straffet för
denna låga handling, att hon har ett barn
under sitt hjerta, mot hvilket hon hade plig-
ter, som sleto henne ifrån honom. Ty plig-
terna emot de värnlösa, som vi påtvinga lil-
vet, och cmot slägtet — det kommande —
äro större än emot oss sjelfva och vär sam-
2 NA

Om hon sagt detta i ödmjuk afbedjan,
förkrossad inför sitt förräderi, då hade hon
handlat sant och värdigt, då hade hon möj-
ligen varit den moderna idealkvinna, »den
tänkande, medvetna, bildade kvinnas," till
hvilken våra kritici, både de af dussinet och
de estetiskt, etiskt och konstnärligt bildade,
nu hafva upphöjt henne.

Lät mig i detta sammanhang påpeka ett
par egendomliga motsägelser, som göra en klar
uppfattning af Påls karaktär omöjlig, sär-
skildt i sammanställning med förf:s eget to-
talomdöme om den,

Sedan vi (på förut omtalade sidor 228
—270), såsom redan är sagdt, fått se deras
förhällande spira upp skärt och fint, heter
det (sidan 273): »för Pål var detta endast
en norvellett, en af de läckra, franska. ; ..
Enligt hans uppfattning af kvinnonaturen,
skulle Marianne falla i hans armar, som det

= G. Nordensvan i Ny Illustrerad Tidning.

mogna äpplet faller från trädet — i sinom
tid.>

"En raffinerad libertin således? —"!

Men huru står detta tillsammans med
hans svar, då Marianne säger, att de lekt en
farlig, otillbörlig »lek»:

»Hå — Marianne — jag tror, att det
var mer än en lek» (se sid. 286); och sedan
i hela den förklaring, som följer; bär den
icke prägel af det djupaste allvar i Påls
känslor, både då han vredgas, och då han
biktar för henne sin förtviflan och arten af
sin ömhet?

Huru liten och sjelfvisk är deremot icke
Marianne i sin ångest, huru föraktlig i sina
försök att skjuta skulden ifrån sig, och huru
ofattlig i sin uppfattning af hvad som är
och varit brott i hennes beteende.

Då Pål med framräckta händer och
hjertat på läpparne helsar henne:

»Kan du tro — Marianne — jag har
längtats, då axlar hon madonnakappan och
svarar högdraget: »Jag är en annans hustru».

Och hon kallar allt, som varit emellan
dem, för »skam» »vanära» »brott och ber
honom resa. . . . Efter hvad som hände den
sista kvällen (då han tog den kyss, hon många
gånger eggat honom att ta). . . . Ni glömde
Er, derför är det bäst att vi skiljas».

Så jagade hon bort honom utan en
tanke, på hvad hon dermed beröfvade honom,
den hemlöse, utan ett ord till förklaring eller
en blick till afsked.

Och »idlygdenr» hade segrat.

Då hon sedan tänker på sitt förhållande
till Pål, kallar hon det »en rutten fläck» ...
naturvidrigt» . . . »naturstridigt> . . . »abnormt
som en bestialitet» . .. »en liten futtig ögon-
kurtis» ; och hon tryckes ned af skam och
blygsel.

Öfver hvad?

Är det öfver att hon med en helig kär-
lek, spirande och tillväxande i sitt hjerta,
med hvarje fiber af sin varelse upptagen af
en enda har kunnat prostituera sig till ett
hängifvande åt en annan, som står henne
främmande, och dervid gifvit lifvet åt ett
barn, som hennes hjerta icke känner? — Ja,
öfver detta borde hon med skäl blygas och
skämmas,

Detta barn måste ju med hvarje sitt
pulsslag skrika in i hennes hjerta om det
förräderi, hon begått mot sin kärlek. Hon
måste kunna bli galen af förtviflan öfver att
icke "kunne rifva det ut och kasta det långt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free