- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
361

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt.

361

fuktighet af ljumt såpvatten, som den ändt-
ligen lemnar efter sig. Mariannes äckel
öfver det tomma intermezzo, hon spelat,
smakar som förebud till helsa, äfven fast
hon är mycket litet spirituel i sin ruelse.
Den är i alla fall det första aktiva i hen-
ne, den obestämda, grå gryning, bakom
hvilken hon möjligen skall upptäcka verk-
ligheten och dagen; den är det första är-
lighetstecken hos henne; och der ändå
effektivt något af ärlighet fins, der fins
gry till karaktär.

Och »karaktär!» är det lugnt men
kraftigt genomklingande ropet i denna bok.
Hela boken är så strängt episkt hållen,
att ropet aldrig lyriskt förstärkes, utan
endast gifver sig tillkänna genom perso-
nernas långsamma utvecklingsarbete. Men
derför verkar det alldeles på samma sätt
som ute i lifvet.

Så är det — i allra yttersta korthet
sagdt —, som vanligt folk läst Fru Mari-
anne samt lärt älska och vörda denna
skildring ur hvardagslifvet med profetian
i bakgrunden: ett segare, mera hjerten-
kelt starkare slägte af uppkomlingar till
räddning för de från af verklig förfining
som ännu finnas i vår klass, på samma
gång som vemodig förintelse för de stac-
kars uppkomlingar, hvilka af vår förfining
tillegna sig föga annat, än den enerve-
rande njutningstrånaden.

Särskildt att märka är, hur den för-
fattare, hvars första roman bar titeln »Pen-
gar», ännu låter de olika sätten för hand-
hafvande och uppfattning af penningen
känneteckna karaktären.

Hvordan man gifter sig .....

En Hverdagsskitse.

lidt ved Stenten, her var

Pun hvilede
| saa smukt.

Som en megtig, glödende Kugle
Sod Solen lavt i Vest og farvede alt med
sin dybe, purpurmettede Glans. Der var stille
og ensomt, kun Köernes dempede Brölen
eller en fjern Barnelatter genlöd i den blöde
Aftenluft.

Gyrithe betragtede drömmende Landska-
bet, — hun nöd Stedets Skönhed og Fred.

Den opslaaede Parasol kastede et rödligt
Sker over hendes ranke Skikkelse med det
kekke, lille Hoved, hun bar saa frit og saa
let; Hun var nydelig, og hun vidste det.
Hvilken Kvinde er uvidende om sin egen
Magt=.. ...

Hun trak Vejret dybt, det faste unge
Bryst hevede sig och sank — det var saa
godt at kunne drömme lidt en Gang imellem,
drömme sig rent bort fra Virkeligheden, —
den var ikke lutter Solsken. Og hon tenkte
paa sine Foreldre der inde i Hovedstaden,
paa de trange Forhold, en mindre pensioneret
Embedsmands tarvelige Kaar, som hendes
unge Lengsler higende bar ud over.

Det var saa dejligt at vere her ude i
Feriebesög hos Onkel og Tante, som en For-
smag paa et Liv levet hen i lykkelig Vel-
stand.

Saa sukkede hun kort, et lille utaalmo-
digt Suk og der dannede sig en Rynke mel-
lem de smukttegnede Öjenbryn, men Panden
glattedes igen og et lyst, lidt overmodigt Smil
bröd frem om den lille fyldige Mund. —
Aa, der vilde nok komme noget — en Gang.
Hun skulde blot vente . ... og forhaabnings-
fuld stirrede hun ud mod Synskredsen, hvor
Solen dybere og dybere sank ned bag de
grönne Enge, der svömmede i Sommeraftenens
lette, luftige Taageslör.

En klangfuld Stemme löd gennem Sul-
heden.

— God Aften, Fröken Gyrithe.

Hun vendte sig rask og saa
Par smilende blaa Öjne.

— God aften, Hr. Overretssagförer.

Hun rakte ham venlig Haanden, som han
trykkede blidt mellem sine. De fulgtes sam-
men tilbage livlig talende, mens han nu og
da med et hurtigt beundrende Blik opfange-
de hendes friske, käekke Profil og runde vel-
dannede Skikkelse.

Og de talte om mangt og meget, han
fortalte om sit foregaaende Liv, om dets
Gleder og Sorger, Kampe og Anstrengelser,
og saa — med skelvende Stemme — talte
han til hende om sin Keerlighed, den eldre
Mandzs dybe Keerlighed. Han havde elsket
hende länge, hun maatte vide det, — men
vilde hun, kunde hun glemme hans graanen-
de Haar og betro sin Ungdom, sin Lykke i
hans Hender?

ind i et

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 24 21:54:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0447.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free