Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. i lvå
värsta var öfverståndet och gården stod på
säker grund och de fingo råd att hålla sig två
drängar och piga, så att arbetet för dem sjelfva
blef mindre, då tog det svåra lynnet ut sin
rätt igen, och det blef värre, allt efter som
de goda dagarne blefvo bättre. Lars böjde
sig för stormvädret, han, och vände ryggen
till och lät det gå öfver sig, tills det blifvit
så pass, att han kunde draga andan igen, men
från den tiden började han syssla mycket med
fisket, och lät drängarne sköta jorden. Han
tyckte att han kände sig mera säker, då han
hade några famnar vatten mellan sig och gum-
man ’ sin, och så var det också den fördelen,
att han då och då måste in till staden för att
afyttra fisken, och då hände det nog, att han
dröjde öfver något längre än nödigt var.
Derför var det nog också som han tyckte
det kunde vara roligt att stanna julaftonen
öfver i staden. ;
Då jag kom hem, fick jag veta, att Lars
hade blifvit bjuden till middagen och äfven
att tillbringa. aftonen hos oss, om han hade
lust. Bjadningen hade närmast föranledts af
fruktan, att hans: goda lynne skulle inleda ho-
nom i några äfventyr, som kanske icke skulle
aflöpa så lyckligt, som den. föregående aftonen.
Han hade krusat emot en smula i början, men
slutat: med att antaga inbjudningen, tydligen
mycket smickrad.
Han infann. sig också mycket ordentligt till
middagen, uppfiffad i en ny krage, som han
köpt sig på marknaden, han hyste nemligen
en viss respekt för alla bodar, emedan han
der icke hade. kuräge att ackordera till sin
belåtenhet och följaktligen ansåg sig blifva
mera. lurad, och med stöfvelskaften instuckna
under de hemväfda byxorna.
Under sjelfva middagen var han temligen
stel och tystlåten, upptagen af omsorgen att
visa sin belefvenhet i den bästa dager och
litet osäker på, hvad som här ansågs vara tillåtet
och icke tillåtet. Men då middagen var öfver-
stånden, gaf han silt humör friare tyglar. Se-
dan han först vid kaffet oförskräckt gifvit sig
in på politiken och afbördat sig den visdom,
som han inhemtat af sin granne, kyrkvärden,
som var kommunalman, gjorde han en afstic-
kare ut i köket till flickorna, som Kalle un-
derhöll med en färglagd beskrifning af går-
dagens äfventyr. Men då Kalle tydligen fö-
redrög att vara ensam herre på täppan, och
äfven flickorna visade sig en smula strama,
knogade han godmodigt in igen och deltog
med mycken tjenstvillighet i klädandet af gra-
nen, skulle ovilkorligen hänga äpplen högst
upp i toppen och var flere gånger nära att
slå i kull hela härligheten. Han benndrade
allt, i synnerhet flaggorna, och menade, att
här i sta’n hade man det allt bra i alla fall.
Så småningom började han dock göra en och
annan afstickare ut till sitt, en historia om
grisen kom honom i tankarne och den måste
han berätta, och så fingo vi om igen höra
berättelsen om fåret som sprungit bort, med
alla otaliga detaljer och utflykter, hvartill
ämnet gaf anledningen. Och det ena gaf det
andra. — Snart hade han alldeles fastnat i
en ändlös härfva af små, vigtiga minnen och
kom icke, trots alla våra försök att hjelpa
honom loss igen. Vi hörde på så tålmodigt
vi kunde, men det blef tröttsamt i längden,
vårt intresse hade närmre, kärare saker att
syssla med, den ene efter den andre öfvergaf
honom och det uppstod en viss misstämning,
Kanske att Lars märkte det, ty han gjorde
en ansträngning för att åter falla i beundran
öfver granen och allt det andra, men detgick
icke, det fans icke längre någon uppriktighet
i tonen och han var icke nog belefvad att
kunna förställa sig.
Hans tankar voro synbarligen på helt an-
nat håll, och han kände sig icke längre väl
till mods i rummen. Först blef han dyster,
så kom det en oro öfver honom, så att han
icke kunde hålla sig stilla, och allt emellanåt
måste han fram till fönstren och se ut. Vi
försökte muntra upp honom och draga honom
in i vår krets men det gick icke; hans sätt
blef sträft och misstänksamt och det stora af-
ståndet mellan oss lät sig icke längre bort-
rESONeTaAS,
Det beslöts att göra ett sista försök med en
toddy. Men då brickan med varmt vatten och
konjak och socker kommit in på bordet, reste
Lars sig plötsligt och utbrast.
Se, se, se, — har jag nu inte gått och
glömt sockret ändå, som Kerstin skulle ha i
morgon!. Ja, då måste jag genast ge mig af!
Lars tänkte väl inte ge sig af hemåt nu
på kvällen. : ;
Jo, se sockret, det var alldeles nödvändigt,
han måste fara strax.
Men snön då, och mörkret?
ÅA jo, — det gick nog, — för se, han må:
ste hem! ;
Och han afbröt alla resonnemanger med att
oå ut i tamburen, liksom rädd, att vi med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
