Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett blad ur de svenska naturvetenskapernas historia. I. Af A. E. Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. FÖRSTA HÄFTET.
Det första kemiska arbete, genom hvilket Brandt förvärfvade sig ett aktadt
namn i kemiens historia, var hans i Acta litteraria et scientiarum Suecie, (Up-
sala 1733 och 1735) intagna undersökningar »De Arsenico och »De scmi-
metallis», i hvilka han bland annat ådagalade att arseniken, rörande hvilken
åsigterna förut varit ovissa och vacklande, i följd af sina fysikaliska och ke-
miska egenskaper måste betraktas såsom en verklig (half-)metall, hvars »kalk»
utgöres af den hvita arseniken (arseniksyrligheten). Af stor betydelse för den
tidens mineralkemi var dessutom Brandts undersökning af zinken, genom hvil-
ken han visade att »galmejar och »blende» utgör zinkens malmer och »galit-
zenstein» dess vitriol!. Dessutom hafva vi honom att tacka för vigtiga under-
sökningar af orsaken till kall- och rödbräcka hos jernet, hvarvid han för första
gången gör behörig skilnad mellan dessa båda oarter, ger en riktig förklaring
af orsaken till rödbräckan och kommer hvad kallbräckan beträffar sanningen
nära nog på spåren. Vidare offentliggjorde Brandt upprepade utförliga under-
sökningar angående vegetabiliskt och mineraliskt alkali, i hvilka han bland an-
nat (1756) visar att koksaltet innehåller samma alkali som sodan, men salpeter
deremot ett vegetabiliskt lutsalt. Härigenom vederlades de inkast, som åtskil-
liga kemister gjort mot fransmannen Duhamel du Monceau’s tjugu år förut of-
fentliggjorda mästerliga undersökning »Sur la base du sel marin.
Mest berömd inom kemiens historia är dock Brandt genom sin upptäckt
af koboltmetallen. Redan den utmärkte tyske mineralogen Agricola (t 1555)
omtalar vissa stenarter, som i följd af deras silfverlika utseende förvexlades
med silfvermalmer, men som vid försök till deras nedsmältning endast afgåfvo
en giftig rök, men ingen ädel metall. De ansågos derföre af dåtidens vidskep-
liga bergsmän för silfvermalmer bortbytta af bergtroll eller »koboltar? och bort-
kastades som värdelösa, ända tills en tysk glasfabrikant Schiärer i medlet af
femtonhundratalet upptäckte, att de kunde användas till att gifva en praktfull
blå färg åt glas. — Någon utförligare kemisk undersökning verkstäldes dock icke
af det blåfärgande ämnet, förrän Brandt i sin 1735 utgifna Dissertatio de Semi-
metallis visade att »färg-kobolten» innehöll en egen metall, som han benämde
kobolt. I de förut kända koboltmineralen var denna metall förenad med ar-
senik, men 1742 undersökte Brandt ett kobolt-mineral från Riddarhyttan i Vest-
manland, som befans vara arsenikfritt och sedermera erhållit namnet »Linneit».
Ännu nära femtio år efter offentliggörandet af Brandts första uppsats betvifla-
des den nya metallens tillvaro, på grund af oriktiga försök, af utländske
kemister.
Bland utmärkte svenske kemister uppträder nu näst efter Georg Brandt
myntproberaren i Stockholm Henrik Theophilus Scheffer, född 1710, + 1759.
! Det är betecknande för hit hörande vetenskapers dåvarande ståndpunkt och för den vigt
dylika, som man nu kunde tycka, föga betydande upptäckter hafva för hela vetenskapens ut-
veckling, att den erfarne sachsiske mineralogen Henckel ännu 1725 icke hade aning om, att
den vid sachsiska grufvor allmänt förekommande »blenden» (Galena inanis) innehåller zink.
(Jfr. Henckels Pyritologia. s. 570).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
