Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anmälningar - Bidrag till Sveriges historia under 1400-talet. Af H. H—d
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRGÅNGEN. ANDRA HÄFTET.
Hvad en Örnhjelm, en Hadorph, en Peringschöld och Brocman hade begynt under
de två föregående århundradena, upptogs på nytt under inflytande af den literärt foster-
ländska rörelse, som fick sitt mest utpräglade uttryck i det Götiska förbnndet och dess
verksamhet. En medlem af förbundet, riksarkivarien och riksantiqvarien Johan Gustaf
Liljegren, utgaf år 1829 första delen af Diplomatarium Svecanum. Planen uppgjordes
några år tidigare och afbandlades frågan om dess förverkligande af flere vänner af
företaget, bland dem friherre Jacob Adlerbeth, som med varmaste intresse omfattade
allt som rörde det svenska folkets forntid, kammarjunkaren Leonhard Fredrik Rääf,
den bäste kännaren af medeltidens skrift och diplom inom det Götiska förbundet, och
den entusiastiske engelsmannen Alexander Seton, som så länge han lefde sörjde för
den ekonomiska sidan af företaget.
Företaget var ganska stort, arbetet mycket och utsigterna till ekonomisk vinst
mycket små. Den första delen, som upptager bref, hvilka skrifvits rörande Sverige och
svenska förhållanden från 800-talet till och med år 1285, vitnar tyvärr icke om den
kritiska noggrannhet, som arbeten af detta slag kräfva, ej heller är samlingen af bref
så fullständig som den borde hafva varit. Det dröjde åtta år innan fortsättning kom.
Under tiden hade regeringen möjliggjort arbetets fortsättande genom beviljande af
ett temligen obetydligt anslag och utgifvaren hade fått till biträde Bror Emil Hilde-
brand, hvilken efter Liljegrens död fortsatte arbetet och under åren 1842—1865 utgifvit
banden 3—5. För hvart år ökas antalet af bevarade handlingar. Från år 1147 fin-
nes ingen handling, för år 1247 sexton, för år 1347 etthundrafemtionio. Ständigt
växande embetsgöromål och äfven de stegrade tryckningskostnaderna föranledde ett
afbrott i arbetet, till dess framl. grefve Erik Posses donation gjorde det möjligt för
riksarkivet att öfvertaga fortsättningen. Utgifvandet kommer nu att fortgå i åtmin-
stone tvenne serier; af den ena, som begynner med år 1348, är den första delen (från
början den sjette) nyligen lagd under pressen, af den andra serien, begynnande med
år 1401, äro första bandets två första häften redan utgifna och torde snart följas af
det tredje. Utgifvaren, amannuensen i riksarkivet, kammarherre Carl Silfverstolpe har,
särskildt som redaktör af Historiskt Bibliotek, lärt den för fäderneslandets historia
intresserade delen af den svenska allmänheten, att af honom vänta ett raskt arbete,
hvilket på samma gång utmärker sig genom synnerlig noggrannhet. De två häftena af
Diplomatariets nya serie jäfva ingalunda detta omdöme.
För den stora allmänheten är det s. k. Diplomatariet en förseglad bok, och det
måste så blifva för enhvar, som icke är bekant med latinet eller medeltidssvenskan,
på hvilka tungomål de flesta urkunderna äro skrifna. Visserligen beledsagades hvar
särskild handling af ett kort angifvande af innehållet på nutidens svenska, men
med dessa antydningar kan ingen nöja sig, som vill med tillhjelp af Diplomatariet
göra några historiska studier.
Det kan låta underligt, men enhvar för hvilken språket icke bereder ett oöfverstig-
ligt hinder och som hyser intresse för vårt folks historia och kulturförhållanden, skulle
jag vilja råda att använda lediga stunder med läsning Svenskt Diplomatarium. Myc-
ket förefaller till en början främmande, men man lär sig småningom att få intresse
för snart sagdt allt. Urkunder af vigt för den politiska historien bilda anknytnings-
punkter med det man redan på förhand känner; alltför ofta, om de röra tider, som
ännu icke hunnit behandlas med nödig kritik — och till dem kunna vi räkna hela
tidehvarfvet från vår medeltidshistorias början intill k. Magnus Erikssons regering —
visa de, hurn en godtycklig och skef uppfattning af de historiska förhållandena kan
fortplantas, derföre att man nöjt sig med att eftersäga hvad andre sagt i stället för
att gå till de skriftliga, samtida handlingarna, hvilka ensamma äro de fullt trovärdiga
vitnesbörden om forntidens tilldragelser. Men mellan dessa handlingar af offentlig vigt
finnas andra af mera enskild natur, köpehandlingar och testamenten, arfskiften och
andra öfverenskommelser, räkningar och privatbref, rörande allt möjligt, som kan vid
första anblicken synas ytterst obetydligt, men som har sitt stora värde deruti, att
det är ett omedelbart uttryck för det som lefde och var af intresse under flydda år-
hundraden, om hvilkas inre förhållanden vi känna allt för litet. Sällan finner man ett
bref, ur hvilket man icke kan hemta något korn af vigt för personal- eller gårds-
historien, för kännedomen om landets och folkets odling. Den som icke försökt en
granskning af de gamla handlingarna i ett sådant syfte, kan icke ana, hvilken intel-
lektuel njutning det kan medföra. En person, hvilkens namn man oftare möter, före-
faller till sist som en personlig bekant; på mången af de gårdar som omtalas i ur-
kunderna och med hvilkas egare, den ene efter den andre, man småningom får göra
bekantskap, känner man sig helt hemmastadd. Man låser med nöje räkningen öfver
de inköp, som gjordes för herr Birger Perssons begrafning år 1327; man intresserar
sig för jagtfalkarne, som den tyske ordensmästaren erhöll från Sverige år 1401, man
förargas öfver det trassel, som mången myndig man åstadkom, harmas öfver Bo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
