Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje och fjerde häftena - Frederik Paludan-Müller. Af G. Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. TREDJE OCH FJERDE HÄFT.
norra Europa, de år man mest egentligt kan beteckna såsom Ludvig Filips föga
lysande regeringstid. För första gåvgen hade här rum och tid af Paludan-
Miller blifvit erkända såsom krigförande makter.
Men på samma gång uppgiften nu sålunda var individualiserad och skarpt
begränsad i tid och rum, hade hon icke desto mindre uppfattats såsom riktad
på det allmängiltiga. Adam Homo skulle, såsom titeln angaf, vara menniskan
sjelf, icke mindre förebildlig än skaldens mytiska gestalter hade varit. Han
är derföre i grunden sjelf en mytisk gestalt; hans historia är bourgeoisiens lef-
nadslopp såsom myt.
Det fans ett uttryck, som ständigt kom igen i Paludan-Mullers samtal,
när han talade om vetenskap och konst; det var orden: stora uppgifter. I
dessa ord innefattade han sitt kraf på sig sjelf och andra. Sjelf sökte han
alltid att ställa stora uppgifter för sig, ty han hade den tron, att endast dessa
utveckla krafterna och äro värda en kraftansträngning, och oss yngre uppfor-
drade han ständigt att välja ut åt oss stora uppgifter, emedan han menade,
att man endast genom att arbeta på lösningen af sådana kunde frambringa ar-
beten med stadga och varaktighet i ett lands literatur. »pVi hafva», sade han
en gång till mig, »?mera än nog i vår literatur af det, som ryker och far som
agnar; sök alltid att skapa någonting, som kan blifva stående i literaturen och
som kan hafva en framtid för sig.» Det säkraste. medlet till att uppnå detta
syntes honom i hans egen konst vara det att under framställningen af indivi-
duela personligheters karakterer och öden återgifva den allmänt menskliga typen.
De skalder, hos hvilka det tillfälliga spelar en viss rol, höja sig visserligen
icke så högt, men de blifva i stället ofta mera lefvande, mera intagande; ty till-
fälligheten, det är det bizarra, det gratiöst öfverraskande, den oberäkneliga oregel-
bundenheten. Paludan-Mäller är i valet af sina planer i en sällsynt grad fiende
till det tillfälliga. Hans sinne för det allmänt menskliga icke mindre än hans
brist på egentlig uppfinningsförmåga hindrade honom att någonsin välja sådana
psykologiskt eller moraliskt bizarra ämnen som Hertz så ofta fördjupade sig uti
(se t. ex. Fristelsen eller Emma). Det var arten, den normala homo sapiens,
som för honom var tilldragande. :
Jag talade en gång med Paludan-Miller om det för kritiken intressanta
och lärorika i att erfara, i hvilken ordning de särskilda delarne af ett skalde-
verk voro koncipierade och i att veta, hvar den verkliga utgångspunkten för
fantasiens verksamhet i hvarje gifvet fall har legat. Jag bragte härvid Hei-
bergs poesier på tal och Paludan-Miller berättade, att fjerde akten af En Själ
efter Döden hade skrifvits många år före återstoden af detta skaldeverk såsom
en satir öfver skådespelaren Nielsen; han anmärkte vidare, att Heiberg alltid
plägade skrifva kupletterna i sina vaudeviller först och sedan efteråt gruppera
replikerna omkring dem. Derpå frågade jag å& bråle-pourpoint: hvad skrefs
först af Adam Homo? och Paludan-Mäller, som annars icke gerna inlät sig på
meddelanden om sina egna skrifters historia, svarade utan att betänka sig: det
var dessa rader, de enda i hela dikten, som äro tryckta med kursiv stil:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
