Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tidstecken i Danmarks nyaste vitterhet. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET. 227
vilda buskar och starrgräs, gåfvo liksom på förhand en aning om andan i den
poesi, som här skulle bjudas. Det var icke här fråga om urgamla variationer
på urgamla temata som hos de fleste andre rekryter i Apollos tjenst, det var
icke — för att tala med Schiller — »pvåren som kom? och »pvintern som gick?
och »tråkigheten som blef qvarp, nej det var annat slag än den stilla rinnande
bäcken, annat slag än de milda vårtonerna; här brusade det vildt, brännin-
garna slogo högt och visade t. o. m. någon gång under det väldiga vågsvallet
en smula grums från djupet. Men lif var det i hvarje rad, och om också
icke den metriska formen var fullt så tvättad och ansad som hos mången
annan ung sånggudinnornas dyrkare, så voro till ersättning derför dikterna
dess mera ursprungliga. Det var — som sagdt — icke lena toner, som här
i allmänhet klungo fram, nej det hväste och brusade mot fördämningen, och
denna var intet annat än det bestående, hvardagslifvets prosa, vanans försoffande
makt, det föråldrade eller inbilladt föråldrade uti samhälle, stat och kyrka.
Denna diktsamling — till formen realistisk, till innehållet icke så litet revolu-
tionär — framkallade kanske hos mer än en svensk läsare minnet af de »Sån-
ger i pansar», med hvilka för omkring trettio år sedan vår nyss hädangångne
Talis Qvalis, under inflytande af det unga Tysklands frihetsbarder, förvånade
den svenska allmänheten. Liksom Strandberg syntes Drachmann mena, att
»hvad ofvanefter är når ingen till, som ej har fäste med sin fot på jorden».
Flertalet af hans dikter egde en socialpolitisk prägel och buro vitne om, att
skalden behjertat sin kritiske väns ord om att »sätta problem under debatt», men
hvad bättre var, de visade, det han förmått aflocka djupets socialistiska rörel-
ser en sant poetisk sida. Mest gripande framträdde hans medkänsla för de
»förtrycktes) kämpar uti det poem, der han besjunger de tre kommunister,
som skötos »den 28 November 1871», och hvarur följande strofer må med-
delas såsom på en gång fulla af poesi och tillika uttryck för en stämning,
som delades af många icke-socialister.
»Der faldt tre Mend; saa modige Sjale,
Som nogensinde led Martyrdöden;
Der laa tre Lig ved de splintrede Prle, —
De skulde sone Kommunebröden!
Fra Dödens Stilhed tre Navne löde, ?
Der gled tre Skygger fra Retterstedet,
De meldte et Tab — og ikke en Bröde,
De peged mod Magten i Dommersidet.
Og Blodet, som sived paa Satorys Sletter,
Det var en Sed, som lagdes i Jorden;
Hvor den skyder op. kommer brandröde Pletter,
Hvor den höstes ind, lyder Kampens Torden.
Da vil Sxdemiendene mindes Sletten,
Ordenens Venner vakkes af Dösen, —
Hvor Ideen er Magten, Fremskridtet Retten,
Der vil Satorys Lig vere Fane og Lösen.» ä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
