Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tidstecken i Danmarks nyaste vitterhet. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDSTECKEN I DANMARKS NYASTE VITTERHET., 237
I början af detta år lästes i danska Morgenbladet ett i Ibsens smak hållet
»ballonbrevp från Holger Drachmanon (som för närvarande vistas i Paris). Det
innehöll jemte en varm skildring af den tid, som med de båda store skalderna
skrinlagts, en skarp och rätt qvick snärt åt »slenget af smaa epigonerp.
»De drysser som Blade fra Trzer og falder
Til Jord og forgaar,
Der svinder en Alder,
En Anden, der pynter sig op med de Gamles
Aflagte Kleder, med Bögetreslövet,
Sommerfuglstövet,
Psychens det fine, Natsvermerens grove,
Dampen fra Enge og Duften fra Skove,
Fuglenes Slag |
I den dejlige Dag,
Og alle de Smaasuk i Aftenen silde,
Som klinger saa kjönt ved den rislende Kilde,
: Som engang sunget maa lades i Fred,
Og ikke i al Gemytlighed
Drysses hvert Aar paa hvert Julebord ned.»
Nästa dag lästes i »Fedrelandet» en svarsdikt, som efter att hafva klagat öf-
ver tidens dålighet, öfver de tistlar, som resa sig upp ur snön och ropa pvi
äro sädenp, uttalar hoppet om en bättre tid, som skall
»Melde hver en kritisk Dommer,
At Livets, Konstens, Kjerlighedens Flamme
Er evigt ung, men evigt dog densamme.»
Detta svar var undertecknadt Ernst v. d. Recke, författaren till den år 1873
under ett så väldigt tillopp uppförda lyriska dramen »Bertran de Born», hvil-
ken på sin tid bländade Kjöbenhavns publik och äfven i viss mån dess kritik.
Recke är jemnårig med Drachmann, men tillhör för ingen del »det unga Dan-
markp utan har troget trädt i de gamles fotspår. De nyare strömdragen inom
literaturen hade icke lemnat något böljsvall hos honom — nej, det var den
gamla romantiska skaldegenerationen, hos hvilken han gått i skola, och hvars
banér han åter ville höja. Han befann sig härvid uti den fördelaktiga stuäll-
ett försonande sken öfver berättelsen, som man knappt skulle väntat af Drachmann, hvilken eljest
icke är rädd att sluta med dissonanser. — Berättelsen är mera anlagd såsom novell än som
roman, men har utsvält betydligt öfver novellens vanliga gränser, delvis på grund af den
mängd lyriska poem, med hvilka den är genomsprängd, och som ensamma skulle utgöra ett litet
vackert häfte dikter, framställande olika arter och grader af erotik. För öfrigt lider karak-
tersteckningen på sina ställen af någon onaturlighet, men detta hindrar ej att berättelsen i
sin helhet gör ett fängslande intryck. I en likaledes nyss offentliggjord »Erindring fra Vene-
dig» behandlar Drachmann ledigt och behagfullt en »psykologisk gåta» (ett ungt par, som
beröfvar sig lifvet). Någon lösning på gåtan gifves här icke, händelsen framställes från en
iakttagande resenärs synpunkt i ett resebref. »Sådant sker» är slutanmärkningen. Läsaren
får ana sig till det föregående — alldeles som åskådaren får göra vid anblicken utaf någon
af den nyare franeka målarekonstens ofta rätt hemska genretaflor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
