Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde och tionde häftet - Om de klassiska studierna i Sverige under de tvenne senaste årtiondena. Af J. E. Centervall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 FRAMTIDEN. NY FÖLJD. FÖRSTA ÅRG. NIONDE OCH TIONDE HÄFT.
drifne kriaskrifvare eller, när man riktigt ville göra sitt bästa, äfven till skick-
liga latintalare och versmakare. Men huru många af oss fingo en aniog om
hellenisk konst och romerskt statsmannaskap, huru många hade af sina lärare
hört talas om de jättesteg, filologien tagit framåt genom lysande upptäckter, som
under det förra och detta århundradet spridde nytt ljus öfver denna vetenskaps
snart sagdt alla områden? Årtionden hade förflutit, sedan Niebuhr återfunnit
en af den romerska rättens vigtigaste källor, juristen Gaius; Böckh hade ut-
gifvit sina grekiska inskrifter, Borghesi hade slutat, Th. Mommsen, Heonzen
och Waddington hade börjat sina framgångsrika undersökningar på inskrifts-
lärans och myntkunskapens fält, E. Curtius hade fullbordat en del af sin grekiska
historia, Mommsen, Ampere och Thirwall m. fl. belyst mången dunkel punkt i de
romerska häfderna, Madvig uttänkt sina snillrika ändringar i den till oss komna
texten af Cicero och Livius. Om allt detta fingo vi nästan intet veta, ej ens
i dess begripligaste följdsatser: för oss var den klassiska filologien en fortsatt
grammatisk dissektion af de gamles skrifter, en torr och andefattig minnes-
kunskap. All klang och kraft, allt ljus och färg var borta, och hvad som
återstod var ord, ord, ord".
Allt detta har sedan dess blifvit ej så litet bättre. Duglige universitets-
lärare, bildade genom egna studier och resor i främmande land, hafva i sin
ordning uppfostrat ett nytt släigte af skicklige skolmän, hvilka på ett helt an-
nat sätt än förr föredraga de klassiska språken, som man, dess bättre, ännu ej
lyckats alldeles aflägsna ur våra läroverk.
Men, innan någon förändring till det bättre hade inträdt och hunnit verka,
var det ej så mycket att undra på, om man på sjelfva vetenskapen skyllde
hvad som var undervisarnes fel, och om äfven högt bildade män, som sjelfve
outplånligt inskrifvit sina namn i forskningens häfder, mot den torra formalis-
men i de klassiska studierna, sådana som de då drefvos, framhöllo den lockande
taflan af det lif och den äflan, som rådde inom den svenska naturvetenskapen,
der ett europeiskt rykte belönade lyckliga efterföljare af Linné, Fries och
Berzelius, och der man, om ryktet följde ansträngningarna eller icke, dock alltid
hade den stora tillfredsställelsen att vid sitt arbete stå i samband och tanke-
utbyte med hela den bildade verlden. Så uppstodo anatemaropen mot de
klassiska språken i skolorna och funno genklang hos den stora allmänheten,
I Språkkommissionens Underd. Betänkande den 1 Sept. 1866 heter det bland annat:
»Den metod för språkundervisning, som århundraden igenom varit den herskande och som
med stor utbredning i vårt land bibehållit sig intill närvarande tid, är — — — den ensidigt
teoretiska metoden. — — — Metodens ensidighet har röjt sig på dubbelt sätt, nämligen dels
så att, vid läsning af främmande, exempelvis klassiska, språks författare, han försummat att
med den politiska historiens, med litteraturhistoriens, med arkeologiens, mytologiens, ja med
retorikens, rytmikens och synonymikens hjelp utreda de ställen, för hvilka en sådan utredning
varit af nöden, dels så, att han vid den till studium förelagda skriftens innehåll i det hela,
vid hennes komposition och anordning, vid hennes ton, anda och syfte fästat intet eller högst
underordnadt afseende?» — Så vidt jag vet, är detta första gången, som i en svensk skrift
framträder ett fallt klart begrepp om filologiens väsen och natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
