Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 FÖRSTA INTRÄDET PÅ FÖRFATTARBANAN.
Men då syns orig jälet borta på vägen ett dvs
tåg. Några män nalkas; bärande mellan sig en börda, som
de tigande nedsätta vid trappan till porten: Det är sonen
i huset, som under våldsam ridt blifvit kastad af hästen
samt funnen i sanslöst tillstånd och nu återföres till sitt hem:
Här sväfvar han länge mellan lif och död och synes,
äfven när han under den ömmaste vård börjar återfå
krafter, föga böjd att lefva.
Efter ett skede af allvarliga konflikter omväxlande
med komiska familjeuppträden lösa sig förvecklingarna i
en dråplig slutscen. Familjen har samlats vid aftonlampan
kring den ännu ej fullt återställde konvalescenten. Plötsligt
ljuder en melodisk harpoklang från ängränsande rum, kor:
netten bleknar och vill rusa upp men hejdas af den ljuf-
vaste sång, som nästan betager honom sansen. Andlöst
lyssnande döpes han i eau de cologne af den oroliga hennes
nåd och återfår så styrka nog att med hänförelse sluta i
sina armar sin älskade Hermina, som öfversten med några
ord af djup rörelse för fram till honom. i
När detta inträffar, har Julie redan slagit upp sin för-
hastade förlofning, och historien afslutas med ett skämt-
samt bref från henne till Beata, hvari hon och hennes man,
professor B., bedja den gamla vännen komma och tillbringa
sitt återstående lif hos dem. Ehuru tacksam, afslår dock
Beata denna vänlighet för att stanna i det fattiga barn-
hemmet, där hon och en hennes vän syssla med att af de
värnlösa små bilda goda och arbetsamma människor.
Så långt Familjen H.
Vill ’man af grunddragen i den här kort sammanfattade
berättelsen sluta sig till arten af Fredrika Bremers diktar-
gåfva, frestas man att säga: »Hon är ju vår första realist.»
Låt vara, att hon stundom bjuder blott; inbillningens täcka
fantasmagorier», glömsk af sin föresats att förjaga de »små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
