Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREFVÄXLING MED P. J. BÖKLIN: 127
retsam, det nyckfulla begäret att öfvergå till nya frågor
slår honom med undran. Det ligger i hans svar både lif-
full skärpa och en finkänslig andes oro att ej hafva tagit
sin uppgift rätt.
»Ni är missnöjd, m:ll Bremer», skrifver han, »missnöjd
äfven med mig. Jag ser alltför väl, att mina senare bref
icke blifvit uppfattade med det lifliga intresse som förr,
ja, att det väsentligaste af deras mening undgått er upp-
märksamhet.» Hur har han väl gifvit anledning till talet
om ett »voltigerande i oändlighetem? Det måste varit
den bild han användt, då han talade om larven och in-
sekten, som ingifvit henne sföreställningen om ett sväfvande
i rummet från stjärna till stjärna, i likhet med insektens
bland blommorna. En gång för alla», utbrister han, »bort
med denna rörelse i rummet, hvarmed det andliga, som
sådant, ingenting har att beställa; den befriade människo-
anden behöfver icke flytta sig; han har öfvervunnit både tid
och rum och just därigenom ryckt skapelsen intill sitt
hjärta. - Har ni hört en skön harmonimusik och därvid
känt, huru - själen vill lossas från sina kroppsliga band?
Icke flyger hon då från ton till ton, från det ena instru-
mentet till det andra? Icke har hon därigenom förlorat
sin grund, utan tonerna äro henne en gemensam grund
och det harmoniska lifvet bär henne på sina vingar.
Hvarje världsklot är en ton i skapelsens oändliga har-
moni. — Men äfven denna liknelse skall halta, förskräck-
ligt halta, så länge vi ej känna hvarje ton som en egen
uppenbarelse af gudomens härlighet, som en egen värld
för sig men buren af alla de öfriga, så länge vi ej förmå
inse, huru de alla genomtränga och lefva uti hvarandra
— huru de alla tillsammans utgöra ett enda, i oändlig-
het lefvande element — den förklarade andens eviga ur-
grund...
Jag känner rätt väl, huru vanskliga, huru nästan dröm-
lika våra forskningar äro på detta gebit, så länge män-
niskoanden ännu vaggas i sin jordiska blomma, och har
icke velat fylla ert hufvud med de ofullkomliga gissningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
