Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ ÅRSTA. SLUTET. 363
af vemod öfver hans lynne, och han klagade stundom, att
han kände sig mycket ensam». Föga mer än halftannat år
senare följde han sin väninna efter.”
Fredrika Bremer kunde, då hon på gamla dagar såg
tillbaka på gången af sin egen utveckling med glad till-
försikt säga: »Gud har gifvit mig och ger mig allt hvad jag
hemligen sökt och åtrått såsom mitt väsens högsta behof. ..
känslan af att hafva funnit min del, den i hvilken jag bäst
kan uppfylla min bestämmelse som hans tjänarinna.»> Hen-
nes lidelsefulla åtrå att lefva sina medmänniskor till hug-
nad hade rikligen uppfyllts, och hon hade småningom nått
fram till den ställning, hon ännu vid sin död innehade: den
af en författarinna, hvars ord vunno genklang öfver hela den
bildade världen och gjorde det svenska namnet älskadt och
äradt bortom hafven.
Det var dock knappast förlusten för litteraturen, som vid
Fredrika Bremers död djupast kändes. Hennes mästerverk
tillhörde 1830-talet, och skimret kring dem hade, redan
innan »Hertha» utkom, börjat förblekna. Redan 1843 talar
hon själf med den framsynthet, som för henne är ett ut-
märkande drag, om dem som om något, hvilket nästan
spelat ut sin roll. »Fag veb. skrifver hon, »att det skall
snart komma en dag, då de skrifter, som nu gjort lycka,
skola bortkastas eller ligga på hyllorna som ”hvardagsskräp’.
Det skall icke bekymra mig, ty jag vet, att de i sin mån
ha bidragit att låta uppgå den sabbat, på hvilken man skall
lära sig se den himmelska ljuspunkten i hvar droppe af
tillvarelsen, att se hela det verkliga lifvet i Guds ljus.>3
Fredrika Bremers största betydelse låg ej i hennes
konstnärskap, åt hvilket hon sällan eller aldrig gaf sig helt.
I Böklin dog i Köpinge 5 aug: 1867:
2 Ur ett bref till Thekla Knös, Sthlm 17 sept. 1861.
3 »O, min Gud! Måtte jag ej vara för djärf att sålunda anse mig
som din tjänarinna>, tillägger hon ödmjukt. (Ur ett bref till öfverstinnan
M. Silfverstolpe, Sthlm 20 jan. 1843:)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
