Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marie Sophie Schwartz: Porträttets historia, novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 44 —
Tiden som eljest brukade fly så hastigt för
Constance och mig, föreföll den aftonen ovanligt lång.
Klockan hade just slagit åtta då det ringde häftigt på
tamburdörren. Straxt derpå hördes steg och sorl af
röster i salen. Kabinettsdörren röcks upp och in
rusade Arvid blek som döden och med genomvåta
kinder.
— Gustaf har . . . har . . . åkt ner sig,
utropade lian i en ton af förtviflan och kastade sig
handlöst ner på en stol.
Constance flög upp och ut i salen. Der låg
Gustafs liflösa kropp. Han var död.
Jag vill och kan ej skildra Constance’s eller
föräldrarnas sorg. Den var förfärlig. De sistnämnde
hade förlorat sin ende son, sitt mest älskade barn och
Constance en bror, den hon hållit af hjertat kär och
från hvilken hon några timmar förut skiljts i en
mindre blid sinnesstämning.
Gustaf begrofs med all den ståt, hvarmed en
rik mans son kan jordas.
Ett år förgick. Smärtan blef mindre häftig,
sorgen mindre bitter och tårarna upphörde så småningom.
Arvid hade under detta år visat de sörjande
föräldrarna så mycken uppmärksamhet, deltagande och
kärlek att han tycktes på allt möjligt sätt vilja hålla
dem skadeslösa för den förlust de lidit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
