Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marie Sophie Schwartz: Porträttets historia, novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 62 -
som möjligt var, förmildra vanvettets fasor och
samvetsqvalens marter. När Arvids stoft blifvit
jordadt, skref Constance till sin fader; men svaret hon
erhöll, var icke till henne, utan adresseradt till mig.
Det innehöll, att om hon återvände och gjorde
några anspråk på sin dotter, skulle han göra äfven
flickan arflös. Hans bestämda önskan var att Arvids
enka, liksom hans hustru, fortfarande skulle vara
såsom död för honom och verlden. Constance afstod
nu för alltid ifrån att återse sin dotter.
I åtta år efter Arvid lefde August; slutligen
lemnade han fett lif som endast varit en bitter börda och
kedja af stumma lidanden. Nu gömmer samma graf
dessa båda varelser, som tagit denna qvinnas hela lif
och förvandlat det till en lång vandring på sorgens stig.
Grafven, som innesluter föremålen för all hennes
kärlek och alla hennes uppoffringar, är nu allt hvad
hon eger och derföre är den henne så kär.
Och nu, min unga vän, har ni hört porträttets
historia. Den är sorglig, inen den förklarar huru detta
gummansigte kunnat erhålla sitt förklarade uttryck.
Den mycket lidit, mycket älskat och mycket
förtrö-stat på Herran, endast den kan erhålla detta uttryck
lånadt från himlen, som utmärker originalet.
Margreta tystnade.
Den unge mannen hade åhört berättelsen med
spändt intresse. Då hon upphörde att tala, sade han •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
