Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 88 -
»Döden,» sade hon, »vore väl det lyckligaste för
ett sådant kräk; ty inte har en fattig sotarpojke
någonting att lefva för, tycker jag,» yttrade hon.
Men Miller gaf henne en så barsk min, att den
kom henne att slå ned ögonen.
»Jag har ej frågat hvad ni tycker, utan hvad ni
tror, sade han med eftertryck. »Tror ni att gossen
kan räddas från döden?»
En sköterska på Kongl. Serafimer-lazarettet är
dock i allmänhet ingen lättskrämd person och denna
var det kanske mindre än någon af hennes
medsystrar. Hon svarade således helt vresigt:
»Jag är ingen doktor. Herrn får spörja
läkarne, om herrn tar så mycken del i den der
svartnosens lif eller död.»
Och hon vände sig om för att gå till sitt kall.
»Hör på, min fra, eller mamsell,» sade då
brukspatronen med en talande gest åt sin bröstficka,.
derifrån han straxt framtog en välspäckad plånbok.
Sköterskan stannade och såg på honom, medan
han framletade en tioriksdalerssedel, som han,
närmande sig henne, tryckte i hennes hand.
»Ni kan egna den arma gossen de ömmaste
omsorger.» sade han med vek röst, »och ni kan äfven
försumma honom, i tanke att det är ingen stor skada
på en sådan stackare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
