Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 95 -
fostran, som nu ämnades honom och som — till lycka
för honom sjelf och hans välgörare — ty så kunna
vi benämna brukspatronen — till stor del
underlättades af ovanliga, hittills outvecklade naturgåfvor, så
att de framsteg han i hast gjorde voro i sanning
förvånande. Snart var det alldeles omöjligt, att i
honom ana den i verldshvimlet borttappade, till armod,
släp och försakelse dömde — parian på
hufvudstadens gator.
Det började lida närmare hösten och
brukspatronen hade längesedan bordt vara hemma, synnerligast
som det ena brefvet efter det andra från hans
inspektörer och förvaltare, bref fulla af vigtiga frågor och
uppgifter, träget uppmanade honom att skyndsamt
återvända .
Dock —- ett mäktigt band fängslade honom der
han var. Han förmådde ej lemna Henriette.
Ännu hade han ej med ord sagt henne det,
hvarom dock hans ögon hade oräkneliga gånger talat.
Skulle han väl någonsin våga det?
Visserligen — om han blott förteg, hvem som
varit Alfreds mor.
Detta förhemligande kunde han emellertid icke
taga på sitt samvete. Han ansåg det som ett brott,
att med en sådan hemlighet i sitt hjerta erbjuda det
åt den goda, älskliga flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
