Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lea: Sista försöket, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 120 -
Spänn nu opp dina öron — Herre Gud, Serafia
lilla! nu glömde jag igen att du alltid vill höra ett
fint språk — anse således ofvannämnde strof såsom
osagd). Lyssna, lilla Serafia, lyssna, menade jag,
till den underbara nyhet, jag har att meddela:
För en fjorton dagar se’n, bäst jag låg på soffan
och studerade Aftonbladet, hörde jag en vagn komma
körande upp för allén. Hvem kan det vara mån tro,
tänkte jag och reste mig en smula. Det är en
främmande herre, Morbror, sa Frida, som satt vid fönstret.
Och så kom han in.
Det var en vacker karl, vet du, mamma, och en
hygglig karl dessutom. Frida bar in toddy — man
kan inte låta en främmande alldeles torlca heller —
och så kommo vi i språk.
Han sade sig vara en löjtnant Roos, som hade
ledsnat att vara knekt i fredstider och som han ända
sen han var barn haft håg för landtbruk och varit
med om skötandet af fadrens gård — stora Rörsta
heter gården — vore han sinnad att arrendera en
mindre egendom, för att få en angenäm och lagom
sysselsättning. (Han vill inte förta’ sig, ser du, mamma,
och han behöfver det inte heller, för han är rik som
ett troll, den hederliga själen).
Nu är det så välsignadt lyckligt, ser du,
hjertans Serafia! att min lilla — jag menar vårt — min
engel! — vårt lilla kaptensboställe fallit serdeles i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
