Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
— Tyst, sade Petra lyssnande. Det är någon som
går där ute.
De hörde sanden rassla under steg. Så blev det
tyst igen.
— Det var kanske arrendatorn, sade Hans.
— Ack, man hör så mycket här om kvällarna,
sade Petra, och Hans tyckte hon var förlägen,
— Ibland knackar det på rutan, log Angela. Det
är bara en kvist som slår emot. Men jag är alltid
nära att ropa ”stig in”. Jag tror ibland att om jag
ropade, skulle något underligt väsen stiga in från
parken. Någon, som i hundra år bott under en träd-
rot eller en kvarglömd hög vissna löv över en stubbe
i skogen. Det skulle vara en myling. Kommer Hans
ihåg mylingarna? Det står om dem i en av era gamla
böcker med folksägner från Ydre härad, som jag
hittat här inne i biblioteket
— Ydre härad ligger ju inte så långt härifrån,
upplyste Hans intresserad. Och den kammarjunkar
Rääf av Småland, som upptecknat de där sägnerna,
har alltid verkat på mig som om han varit en av
gamle kammarjunkar Löwenströms bästa och ur-
åldrigaste vänner, Bestämt måste han ofta hälsat på
här på Eka både på farbrors och hans fars tid. Men
ni sitta bara här och stirra in i brasglöd från barn-
domen och från våra farföräldrars barndom, av-
bröt han sig plötsligt, litet avvärjande. Ni måste
oftare komma Över till oss nu, när Gotthard är
hemma.
— Varför kom han hem? frågade Petra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
