Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
bet samman tänderna och försökte behärska sig för
att inte skrika högt. Han ville ju inte stöta sina
gäster genom att gå från bordet. Han ansträngde
sig för att höra på Adéle. Han ville dricka vin. Han
bad Rut slå i mera. Han kunde ju skåla med sin
förskräckliga granne! Hans höjde glaset och böjde
artigt huvudet mot Adéle. Över glasets rand betrak-
tade han Adéle med uppspärrade ögon.
Ja, hon liknade sannerligen en vålnad i sin vita
klänning, Hennes bleka ögon, den vassa magra
hakan, det torra, blacka håret som var åtstruket över
pannan. Hon förkroppsligade hans plåga. Hon var
plågan själv, där hon satt och log ett hemlighets-
fullt hopknipet leende mot honom. Med ett klirrande
föll glaset ur hans hand ned på bordduken. Det röda
vinet stänkte omkring, och Adéle drog sig med ett
förargat utrop tillbaka. Hon hade fått vin på sin
fina dräkt.
Betty reste sig mödosamt.
— Hans, vad är det? ropade hon till förskräckt:
— Jag är visst sjuk, svarade Hans tungt.
Rut, som just bar in efterrätten, öppnade dörren
för honom. Betty ursäktade sig hastigt och sprang
efter honom ut.
Nu hördes från Adéle:
— O min nya klänning, klagade hon med ut-
spärrade fingrar, som om hon ej vågade röra vid
den. Den blev nedstänkt. Alltid har jag otur också!
Varför skulle jag just sitta bredvid?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
