Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Petra såg på honom tankfullt. Det lät så enkelt
och så självklart det han sade. Och ändå förmådde
hon det inte. En sekund skymtade hon kanske i hans
ord en uppenbarelse av den goda kärlekens väsen:
det att somna och vakna trygga vid varandras sida.
Han gick. Men Petra låg sedan länge vaken. Hans
sista ord sjöngo för hennes öron. Att sova tillsam-
mans! Alla dessa år hade hon somnat och vaknat
ensam. Ibland hade hon brett ut sina armar i mörk-
ret och längtat efter att ha någon att sluta i sitt
sköte.
Och nu hade hon vänt sig bort från en älskad
man, som äntligen bett att få somna in i hennes
famn. Väntade hon då alltjämt på någon annan?
På Thomas Meller? Var det minnet av honom som
hindrat henne? Var det minnet av hennes mor och
hennes barndom? Hennes huvudkudde blev våt av
hennes tårar.
Ett par gånger smög hon sig på nakna fötter till
dörren och blev stående där, frysande med fingrarna
på dörrlåset. Hon skulle öppna dörren och gå in
till Tord. Men modet svek henne varje gång. Ack,
var hon då ingen riktig kvinna? Hon skulle ju ha
tillhört honom. Hon kände ännu hans huvud mot
sitt bröst. Det hettade där, som om det alltjämt
vilade mot hennes hud. Han hade slitit lös en knapp
ur hennes blus. Hon bet flämtande i sin hand, läng-
tande efter att känna kroppslig smärta. Hon stod
där i mörkret och bet i sin hand.
— Kom tillbaka, viskade hon.
15. — v. Krusenstjerna, Höstens skuggor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
