Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Strax hade det kommit en skugga över hennes
ansikte, när hon berättade om barnet. Petra såg det
och ville tala om något annat, men Dora fortsatte,
i det hon trädde på en ny tråd.
— Jag skall säga dig det, sade hon och böjde
huvudet djupt ned över sitt handarbete. Jag tror att
jag på något sätt lever under Guds straffdom. Han
slår mig, Gud, och jag förtjänar det.
Petra satt tyst och förvånad. Vad var detta nu?
Nyss kvittrade hon så silverklart om alla blom-
morna, som hon älskade. Nu blev metallklangen
djupare,
— O, jag sitter här med många tankar, må du
tro, sade Dora och lade från sig arbetet. Det är gott
att få tala. Jag vet inte varför jag tror att du skulle
förstå mig. Betty, hon är så upptagen av sitt eget.
”Ja ja”, säger hon och tänker strax på något annat.
Ser du, hon sänkte åter rösten som för en stor hem-
lighet. I fjol när jag märkte att jag igen skulle ha
en liten, bad jag Jacob ta bort det... Jag ville inte
ha något mera barn. Jag hade det så tråkigt hemma.
Men Jacob ville inte. Du vet inte, vilken man han
är, Han nekade bestämt, Livet var heligt, man fick
inte förgripa sig på det, sade han. Han hade så rätt,
men jag var så upprorisk, Jag begrep väl inte bättre.
Jag trodde man kunde vara självrådig och egenmäk-
tigt regera över liv och död. Jag ville visst själv vara
Gud. Jag måste varit förryckt.
Petra såg förskräckt på henne. Den där lilla ljuva
ömtåliga dockan... Petra fattade det inte. Dora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
