Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
såg upp på den, och tårarna trängde strax fram i
hennes egna ögon. Hon tyckte att Kristus grät för
hennes skull. Hur stapplande hade hon icke lupit
vägen framåt denna tid! Och nu hade hon följt
denne okände falske predikant upp på hans rum!
Josef lade tungt sin arm på hennes axel. Han
gav det plågade ansiktet på väggen en rädd blick.
Också över Josef Wahlbom grät Kristus, han som
tar alla våra synder och sorger på sig.
— Nu skola vi riktigt tala med varandra, vis-
kade Josef, alltjämt en smula handfallen i den situa-
tion han själv skapat. Han tog av Frideborg hatten
och stod där och strök henne om håret.
— Så mjukt och tjockt gott svart hår du har,
sade han och kallade henne plötsligt du, medan
orden trillade runda som ärter ur hans mun.
Frideborg log. Hon var stolt över sitt vackra
svarta hår.
— Kom!
Josef drog henne ned på ottomanen.
— Pastorn säger alltid skom>, sade då Fride-
borg. Jag är ju här. Jag följde ju med pastorn upp.
— Jag tycker verkligen att jag sett dig förut,
mitt barn, ja inte bara härom aftonen, sade Josef och
letade i sitt minne, :
— Det var väl hos hennes nåd kanslirådinnan,
svarade Frideborg. Jag öppnade för pastorn en
gång.
— Är du i tjänst hos friherrinnan von Pahlen?
frågade Josef åter förskräckt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
