Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
då de haft sitt stora uppträde om Hans von Pahlen
och då Jacob tagit bört sitt och Doras barn? De
kunde inte räkna alla dessa gånger. Men de höllo
ännu fast vid varandra, ehuru Dora ofta hade
häftiga gråtanfall över detta barn, Jacobs och
hennes som hon icke vågat föda till världen, och
ehuru Jacob ofta bittert ångrat sin andel i saken.
Nej, de kunde inte skiljas! De stulo sig till hemliga
stunder av het lycka, vilka dock ibland lämnade
cfter sig en kyla, som kom dem att betrakta var-
andra med flammande blickar rågade äv hat. För
Jacob Levin var Dora en tyngd i hans bröst. Han
var ständigt misstänksam på henne. Han menade
att om hon kunnat ge sig åt Hans, var hon också
i stånd att skänka sig till andra. Han tog henne
ständigt på nytt, sökande märkena efter en annan
mans händer på hennes kropp. Nu hade han, fastän
han var överhopad med arbete, skjutit över allt-
sammans på den hänryckte Vårdman för att få vara
med Dora. Och så skulle hennes eländige make
komma med!
Vid de två borden där borta skrek man och
pratade i munnen på varandra. Jacob, som likväl
varit en bland de allra första bland de många
svenska judar, som skyndat att skriva in sig bland
de skränande tyskaktivisterna, sade mellan tänderna:
Nu få vi åtminstone de där ur landet. Det
är jag sannerligen glad åt. Det är som om man
skickat i väg en väl emballerad korg fylld av en
hop gälande tuppar och skrikande hönor och kyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
