Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Den lilla rännilen fortsatte att porla och klucka.
Björkens hängen gömde dem. De båda barnen fort-
satte sin spännande lek.
— Nu känns det likadant för mig, mumlade
Nicke.
— Oj! Oj! suckade Frideborg.
De suckade båda. Leken var ny för dem. Men
de skämdes nog smått och visste att de gingo på
förbjudna vägar.
Plötsligt slank Frideborgs lediga hand ned i
Nickes ficka där asken låg. Hade hon kanske haft
den i tanken hela tiden? Med ena handen smekte
hon Nicke mellan benen, och med den andra drog
hon triumferande upp asken. Nu hade hon den. Då
slet hon sig lös och sprang fnittrande in i skogen.
När hon efter en stund kom tillbaka, hade hon en
ring med en röd sten på sitt finger.
Nikolaus kände att han varit utsatt för ett för-
räderi. Det gjorde honom nedstämd och ond. Se-
dan berättade han äventyret med Frideborg för sin
tvillingbror. De talade om allt för varandra.
— Frideborg skall du inte tro på, sade Nikolaus,
redan med en liten mans övertygelse om kvinnornas
list och förställning. Hon bryr sig bara om ringar
och sådant.
Men Nikodemus’ nyfikenhet var väckt, och nästa
gång var det han som sökte upp den sköna i björk-
dungen. Hon kunde knappast skilja dem åt. At-
minstone låtsade hon sig, till och med för sig själv,
tro att det var Nikolaus igen. I hemlighet hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
