Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Jaktupplevelser och reseintryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 MANNERHEIM: MINNEN 1920—1937
Under en följd av år vistades jag omkring en månad varje höst på
detta vackra ställe. Villebrådet bestod huvudsakligen av gems —
den snabba och skygga stengeten, i alla tider betraktad som ett
särskilt förnämligt jaktbyte — samt hjort. Av hjortarna hade jag
rätt att fälla ett bestämt antal.
En vistelse i Kleinarl var den bästa tänkbara friluftskur, och
varje dag var full av intresse och spänning. Man gick ut på morgo-
nen vid fyratiden med lykta i handen och kom hem i skymningen.
När man klättrade upp till de höjder, där gemshjordarna uppehöllo
sig, gällde det att noga passa på den nyckfulla bergsvinden. För att
kunna följa dess växlingar sögo jaktfogdarna oavbrutet på sina
porslinspipor. Ett plötsligt vindkast var nog för att varna ville-
brådet, och då var det blott att gå ned och börja klättringen på nytt.
Huru förargligt detta än var fick man lov att foga sig efter bergs-
bornas anvisningar, ty de kunde sin sak och voro tillförlitliga som
den yppersta barometer. När man väl hade beslutit sig för att taga
upp en riktning, kunde det också inträffa att man fick höra en knar-
tig vissling däruppe, som upprepades utmed hela bergsryggen med
samma retsamma, man kunde säga hånfulla ljud. Det var en vak-
tande gammal gemsget, som varnade hjorden, varefter andra läto
signalen gå vidare. Men om man hade tur och lyckades nå bergs-
kammen och i kikaren övertyga sig om att där verkligen fanns
gems, var det med spänning man långsamt närmade sig hjorden och
valde ut ett djur, värt ett skott.
Hjortarna voro skygga djur, också de, och de höllo för det
mesta till i den skogiga terrängen något längre ned. De bjortar jag
fällde i Kleinarl voro medelstora kronhjortar. Att få syn på ett
dylikt ståtligt djur uppe i sluttningen var ägnat att försätta jägar-
blodet i svallning, men man fick göra sig beredd på mångahanda
hinder och överraskningar innan bytet var bärgat. Det gällde att
försiktigt försöka närma sig hjorten efter att i kikaren ha studerat
terrängen under noggrant aktgivande på vinden, vars styrka och
riktning det inte alltid var så lätt att beräkna. Var oturen framme
kunde man stöta på ett snår krypande latschentallar, som det var
allt annat än enkelt, ja ofta omöjligt att taga sig igenom. Men alla
svårigheter voro mödan värda. När man hade kommit inom skott-
håll kunde man ej hindra att hjärtat klappade hårt tills man såg det
ståtliga djuret resa sig på bakbenen, falla ihop och rulla utför bran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
