Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d
och Qvitter sjöng; men då tystnade alla fåglarna, ty så vackert
hade aldrig Qvitter sjungit.
— Det är hans svanesång — hviskade fåglarne sinsemellan.
Gullvifvorna slogo bladen tillsammans och ropade: bravo!
Men Qvitter hörde icke bifallet, han endast såg och såg,
ty på en sippa bredvid stenen satt den hvita myran och fladd-
rade med guldstänkta vingar kring blombladen.
— Kom, kom och följ mig! — ropade hon.
— Jag har ju inte fått vingar, som du har fått, se’n jag
såg dig sist — klagade Qvitter.
— Dem får du, om du följer mig i döden; stig derför
utan fruktan ned i grafven, som ligger öppen vid din fot.
— Men den grafven är inte min.
— Den är din kärestas, den är min! — hviskade den
hvita myran, och hennes anlete sken som förklaradt.
— Jag följer dig! — sjöng Qvitter och hoppade ned i
grafven. Och se! i samma ögonblick satt Qvitter bredvid sin
käresta på hvitsippan, och äfven han var prydd med guld-
stänkta vingar.
— Farväl! farväl! — hviskade blommorna, och Qvitter
kysste sin brud och flög med henne högt öfver solen.
Solen försvann, och månen sken klar öfver skogen. Blom-
morna slöto sina kalkar, utom blåklockorna, som skulle ringa
till begrafning. Processionen kom och stannade vid den nyss
uppkastade grafven.
— Hvem är det, som begrafs?
— Den hvita oskulden! — suckade alla och lagade sig
till att sänka ned kistan; då upptäckte de Qvitter, som låg
död på grafvens botten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
