Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
dref kreaturen upp mot bergväggen, och hunden hjelpte
henne. Åndtligen glesnade skogen, och den saftiga betes-
marken låg der så herrligt grön i morgonsolens ljus.
Den lilla flickan satte sig på en sten och skuggade
ögonen med handen. Hon blickade ned öfver den gröna
sluttningen, långt bort i fjerran. Hon såg granskogen, med
den mörka grunden och de ljusa, spetsiga topparne. Sedan
stodo de hvitstammiga björkarne, som fläktade med sina
gulgröna fransar i den blå luften. Längst ned i dalen
sträckte ekarne sina knotiga armar mot hvarann, liksom för
att brottas, och der bakom låg sjön så stor och vidsträckt,
att stranden på andra sidan blott skymtade fram som en
svartblå strimma.
Flickan blef så underlig till mods, och för att icke
känna sig ensam satte hon näfverluren till munnen och stötte
ut en ihållande ton.
— Ho la ho! — svarade det i berget.
Tänk, om det var bergkungen, som svarade? Nej, det
var eko, det hördes tydligt, emedan det kom från flere håll.
— Ho la ho! — ljöd det åter igen, men nu starkare än
eko, och från skogssidan. Den lilla flickan darrade och vände
stirrande sina ögon mot skogsbrynet. Der stod en gestalt,
men bergkungen kunde det icke vara, ty det var en liten
parfvel med ljust hår och blå ögon, och han såg icke alls
farlig ut.
— Guds fred! — helsade han.
— God morgon! — sade fickan.
Hand i hand följdes de båda vallhjonen uppåt backen,
och der slogo de sig ned. Sedan de en stund låtit berget
svara på hornlåtarne, nickade de åt hvarann och smålogo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
