Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - II. Naturens plan. — Instinkt och förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Några exempel äro nödvändiga, för att väl bestämma dessa
utmärkande egenskaper.
Buffon talar i följande ordalag om en ung
orang-outang, som han hade studerat: »Jag har sett», säger han.
»detta djur räcka fram sin hand, för att föra de personer,
som kommo att besöka honom, samt gravitetiskt promenera
med dem; jag har sett honom sätta sig till bords, utveckla
sin serviette, torka sig om läpparna dermed, betjena sig af
sked och gaffel, för att föra maten till munnen, sjelf hälla
sin dryck i ett glas, klinga med detta då man ville skåla
med honom, gå och taga sig kopp med tefat, ställa den på
bordet, lägga i socker, slå i te, låta det afkylas för att
han skulle kunna dricka det, och allt detta utan någon
annan intalan, än tecken eller ord från hans herre, och ofta
gjorde han det af sig sjelf. Han gjorde ingen illa, närmade
sig tillochmed försigtigt och kom fram liksom för att begära
smekningar», o. s. v. Flourens tillägger, att det i Jardin
des Plantes fanns en ourang-outang, hvilken var lika
anmärkningsvärd för sitt förstånd. Han var mycket foglig,
tyckte om smekningar, isynnerhet af små barn, lekte med
dem, sökte efterapa allt hvad de gjorde etc. Han visste
mycket väl att taga nyckeln till rummet, der man lagt den,
stoppa den in i hålet och öppna dörren. Man lade ibland
denna nyckel på kakelugnen, han klängde sig då ditupp
medelst ett rep, som hängde ned från taket och af hvilket
han merändels begagnade sig, för att gunga. Man slog en
knut på detta rep. Han löste genast knuten.
I likhet med Buffons orang-outang, var han icke så
otålig och påflugen som de andra aporna; hans min var
sorgsen, hans gång allvarlig, hans rörelser lugna och
afmätta.
Professorn besökte honom en dag i sällskap med en
ryktbar gammal man, en fin och djup forskare. En något
underlig drägt, en långsam och matt gång, en böjd kropp
fästade genast vid deras ankomst det ungdomliga djurets
uppmärksamhet. Han uppfyllde medgörligt allt, hvad man
fordrade utaf honom, alltjemt med ögat fästadt på
föremålet för hans nyfikenhet. De besökande skulle just draga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
