Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNE AF G. J. ADLERBETH. 53
enskild frikostighet af den konung, som vårdar Sveriges
ära, är likväl ännu den svenska teatern bevarad såsom
en offentlig inrättning samt bragt till all den verksamhet,
som dess knappa tillgångar medgifva. Skall nu detta
verk af Gustaf den trçdjes fosterlandskänsla falla? Skola
vi stänga för efterkommande snillen den bana, som öpp-
nades åt Kellgren och Adlerbeth, och der den odödlige
konungen sjelf mätte sin styrka med deras och med
författarens till Oden och Virginia: Välan! Odlom då
endast kärr och slutom oss inom otillgängliga vildmarker
från Europas förakt och från den träldom under pen-
ningeväldet, som eljest förestode oss. I de grekiska
republikerna, der det offentliga beherskade det enskilda,
hade den blifvit ansedd för elak medborgare, som vägrat
sin gärd till de allmänna anstalter, hvilka underhöllo
folkets känsla för det sköna och höga. Konstens verk
voro der statens skatter, dess befordringsmedel statens
angelägenheter, dess idkare statens män. Æschylus hade
fäktat med utmärkt heder vid Marathon och Salamis;
Sophokles var fältherre tillika med Perikles och Thucy-
dides. I den nyare verlden har ingen regent före Gustaf
den tredje inträngt så djupt som han i det inre af ett
atheniensiskt lif. Det var för att öka glansen af sitt hof
och att omvexla sina nöjen, som Ludvig den fjortonde
med en stel förödmjukande nåd uppmuntrade Racines,
Quinaults och Molières snillen. Gustaf deremot förfat-
tade nationliga skådespel, som han lemnade åt sitt folk,
åt den ringaste medborgaren likasom åt den högst upp-
satte, att bedöma. Han beskyddade icke blott, utan han
älskade och hedrade dem, som följde detta hans lysande
efterdöme. Och redan skulle det vara för oss utan värde?
Redan skulle vi anse den svenska teatern endast för en
enskild oskadlig inrättning att inom hufvudstaden för-
lusta några sysslolösa, som allena borde den underhålla?
För detta låga ändamål skulle då en svensk konung, så
dyrkad af sitt folk, som Gustaf den tredje det var, hafva
lekt bort dyrbara stunder af sitt lif, och Adlerbeth, han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
