Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
Visserligen vilja vi inte påstå att Helen ens i
tankarna ropade: Förbannade pappa och mamma!
Men hon fylldes av en vredens extas mot
föräldrarna, en extas såtillvida påminnande om den
religiösa som den själv skapade sin förmenta orsak.
Föräldrarna skulle få lida för sin grymhet! De
skulle nödgas ångra sin hårdhet! Visserligen hade
de beskedliga människorna tills datum ej sagt ett
ont ord. Men det betydde ingenting! Då en
barnunge smyger sig in i ett skafferi i den skamliga
avsikten att slicka sylt muttrar den för sig själv:
Mamma är bra elak. Ryggslutet svider redan.
Likaså kände Helen redan hela den katastrofala
verkan av sitt »fall».
Ty falla skulle hon! Absolut. Kasta bort sig.
Dö »under Jonas’ fot». Efter skilsmässan från
Jonas vore livet ej blott värdelöst - det vore en
förbrytelse mot någonting högre. (Osäkert vad för
slag, men i alla händelser någonting högre. Högre
än vad? Det vet man heller inte - och behöver
inte veta!) Hur »fallet» skulle tillgå, det vaktade
hon sig noga att tänka på. Men om också fantasien
tvärnekade att arbeta på den kanten, så skenade
den desto vidare och vildare på en annan. Hon
var redan en »fallen kvinna»! Hon sa till sig
själv: Min moraliska motståndskraft är nedbruten.
- Vem hade brutit den? Fadern och Jonas. Det
är högst besynnerligt, att dessa båda hyggliga
och ansvarskännande herrar skulle handla så illa
mot sin dotter och älskade. Men på sätt och vis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
