Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
vändigt. Helen (överlägset avfärdande):
Pulpet-zelot!
Pulpetzelot! Max & Eddies skymford i Helens
mun!
Sista akten. En ridås uppgång har samma
suggestiva verkan som magnetisörens handrörelse över
pannan - stryker bort, skapar ett tomrum ägnat
att mottaga. Så snart Helen tagit plats, släppte
hon Jonas’ arm och makade sig närmare den lilla
kokötten. Gemenskapen med vännen hade ersatts
av gemenskapen med »systern». Jonas å sin sida
förblev oberörd av de sceniska själsstriderna. Han
hade plötsligt kastats in i en egen själsstrid, som
först tedde sig obehaglig, sen pinsam, sist vidrig.
Det är i hem sådana som Jonas’ barndomshem -
formlösa, utan familjetradition och släktförbindelser,
inpyrda med hemligheter - det är i dylika hem
övermänniskan födes och fostras. I synnerhet är
en så äventyrlig och vag farsbild, som den
kaptenen företedde, av betydelse. Barnet tror sig inte
om att bli för mer än far. Är han till exempel
målarmästare, så blir målarmästeriet äregirighetens
toppunkt. Jonas bedrövlige far hade varit
sagokung, den återuppståndne Kristus, tronpretendent.
För pysens egen äregirighet gavs alltså inga
gränser. Så uppstår övermänniskan. Men övermänniskan
har en svaghet: vacklar av någon anledning hennes
tro på sig själv, störtar hon icke ned till den
vanliga mänskliga nivån utan djupt därinunder. Därav
hennes säregna misstänksamhet, hennes gränslösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
