Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
moreradt glanspapper till utklippning och uppklistring. Han
hade deraf stort förråd, i form af omslag till dissertationer. Han
riktade sina ögon på mig, och två stora perlor lemnade dem.
Rösten var redan borta. Det var den sista gången, vi sågo
hvarandra, och den enda, jag ihågkommer. Men aldrig
glömmer jag de ögonens milda uttryck i denna deras sista stund.
Några ögonblick senare voro de brustna.
, Vid än ej fyllda sex år följde jag honom till grafven. Fem
små barn omgåfvo enkan vid hans bår. Ack, huru ofta stod
jag ej som yngling vid hans graf och begret den olyckan att
vara faderlös!
England blokerades ej mer. Engelsmännen återvände dit
med sina affärer. Handelns flor i min stad förtorkade; de flesta
cederade bonis och min fars egendom smälte till snö i
fordrings-egarnes händer. Vi gjorde oss genast urarfva efter den gamles
död. Jag hade eljest kunnat få »sitta med stenhus», som
ordspråket lyder; mén icke ens vid tégelbruket lemnades för
familjens räkning sten på sten. Min mor var då tjugunio år. Hon.
hade varit en skönhet, och var det än, i all sin stnärta;
sedan nu det rika, • sköna hemmet var sköfladt, förvandlade hon
det till en skola för andras barn. för att kunna uppföda sina
egna.
Jag var ännu för liten att i hennes skola finna plats; mitt
abcd öfverlemnades åt min mormoder. Den tiden fingo
skolbarn lugg och handplagg af ris, i stället för cigarrer, och så
älskad dottersonen än var, blef han icke lottlös. Mången
modig tår föll på abc-bokens »tupp», som sällan värpte annat
än snus, som kommit vilse ur mormors silfverdosa. Dock har
jag denna min gamla mormor att tacka för det jag lärt i
konsten att stafva mitt modersmål. Ty stafva kunde hon med
besked. Hennes hvilostad har ingen inscription att låta oss
stafva på, och äfven jag har förgätit platsen. Men hennes
kärlek och tålamod och varma nit, dem minnes jag. Innan hon
dog hade jag längesedan börjat läsa latin, till hennes stora
förtjusning; men ännu större var hennes glädje när jag, långt fram
i tiden, förde den stapplande gamla emellanåt ut i solskenet,
eller tillfredsställde hennes längtan efter hvad hon kallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
