Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta Sången. Kampen vid floden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och i hans modiga själ var en stormande längtan att strida.
Lik leoparden djärf, som ur lummiga snåret i skogen
skrider mot jägaren fram och ej alls i sitt sinne förfäras
eller vill ge sig på flykt, då han skallet af hundarna hörer;
lyckas än jägaren såra den strax med stöt eller spjutkast,
fäller ej besten sitt mod, utan äfven med spjutet i kroppen
kämpar han än, tills han jägaren når eller döende faller:
sådan var stolte Antenors son, den ädle Agenor,
som var ej sinnad att fly, förrn han pröfvat sin kraft mot Achilles.
Alltså han sträckte framför sig till skydd den rundade skölden,
siktade rakt med sin lans på Peliden och ropade högljuftt:
»Säkert hoppades du i din själ, frejdstore Achilles,
att få förstöra i dag de manhaftige troernas kungsstad.
Dåre, för dennas skull stå otaliga lidanden åter,
ty vi försvarare äro i den både många och tappra,
hvilka för hustrur och barn och för älskade, dyra föräldrar
Ilion värja mot fall; men dig själf här bidar ditt öde,
fastän så fruktansvärd och den oförskräcktaste kämpe.»
Sagdt, och han sände sin hvässade lans ifrån kraftiga handen,
träffade benet inunder hans knä och felade icke.
Tennet skrällande klang i den nyligen hamrade skenan
uppå den träffades ben; dock kopparen studsade åter,
utan att borra sig in, och af gudens gåfva var hejdad.
Därpå Peliden for lös på den gudalike Agenor;
Foibos Apollo dock stadde ej till, att han skördade ära,
utan Agenor ref bort och fördolde i tätaste töcken
och honom oskadd sände tillbaks till hemmet ur striden.
Därpå Peliden han lockade bort från det flyende krigsfolk,
ty lik Agenor i allo att se fjärrskjutande guden
ställde sig midt i hans väg, och Achilles sprang fram att förfölja.
Medan den evige där öfver hvetebärande slätten
jagades vildt och drefs hän till Skamandros’ hvirflande flöde,
endast med försprång kort — ty han dårade listigt Achilles,
så att han hoppades jämt i sitt ilande lopp honom hinna —,
lände de öfriga troerna hem i flyktande svärmar
glada till staden, och denna blef full af den hopade mängden.
Icke de vågade alls att utanför staden och muren
stanna och bida hvarann för att se, hvem i striden var fallen,
och hvem sig räddade hem, utan hjärteglada i staden
strömmade samtliga in, som af fötter och knän hade räddats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
