Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSRÅDET GREFVE A. J. VON HÖPKENS SKRIFTER
5
Preussen» — detta samtidigt med att William Pitt tog statsrodret och
inledde den glänsande epok, d& England stadgade sitt välde öfver
världen. Ett ökadt tvifvel om någon djupare statsmannabeg&fning
verkar Höpkens bekännelse i bref till Ulrik Scheffer d. 23 okt. 1759:
»Den problemen, som Herr baron framkastar, nemligen hvilketdera
skalle vara för riket nyttigare eller farligare, at konungen uti Preussen
beh&ller öfverväldet uti tyska riket, eller ock at Ryssland der vinner
influence, fodrar mogen eftertancka och nogare uträkning, än jag ännu
medhunnit.» Så talar den, som redan i tre år ledt den svenska
politiken i samverkan med Byssland mot Preussen.
Sedan väl det olyckliga krigsbeslutet var fattadt, ägnade sig
Höpken med nästan feberaktig ifver åt ledningen af kriget för att i
någon mån realisera de förhoppningar, som bestämt krigspolitiken,
och därigenom äfven försvara densamma. Brefväxlingen med de
kommenderande generalerna visar, med hvilken oro Höpken följde
krigsrörelserna, och hur han nära nog i detalj ledde desamma under 1757
och 1758 års fälttåg — om till fromma för krigföringen, må betviflas.
För de följande åren hade Höpken uppgifvit alla förhoppningar om
eröfringar; det gällde blott att draga sig ur spelet på lämpligaste sätt, ty
regeringen saknade alla medel att fortsätta kriget. A andra sidan var
det nästan omöjligt att sluta separatfred utan brytning med Frankrike
och Ryssland. Då Choiseul 1759 ville indraga Sverige i ytterligare
äfventyr och föreslog en diversion mot England i Skottland, tog
Höpken sin tillflykt till den politiska intrigens konst och låtsades
gilla Choiseuls plan, under det han i själfva verket hoppades på dess
tillintetgörande. I bref till Ulrik Scheffer d. 6 april 1759 anförtror
han denne sitt svar till den franske ambassadören, att han »gillade
och admirerade hertigens plan» och »vore dertill högst benägen», men
— tillägger han — »min afsickt härmed har varit at vinna tiden, at
utan klander njuta subsidiernc . . . .; som riket omöjligen kan träda
till hertigen af Choiseuls plan, så är hvad jag nu anbjuder at förrätta
et bedrägeri, som hertigen af Choiseuls upförande och vårt egit
beklämda tillstånd tvinga mig till, dock faller detta bedrägeriet icke på
K. M aj: t och Rådet, som deruti på intet sätt äro blandade, utan endast
på min personelle intention eller på min oförmögenhet at uträtta
hvad jag lofvat utföra. Och dessförinnan kunna händelser och
förändringar inträffa, igenom hvilcka hela saken kan sauverad varda.»
På samma sätt låtsades Höpken gilla Rysslands anbud att med
gemensamma krafter angripa Stettin; Liewen sändes till Petersburg
att underhandla härom, men med hemlig och muntlig instruktion att
söka omintetgöra hela saken. Höpken förklarade i riksrådet d. 22
mars under åberopande af Axel Oxenstjernas exempel : »När vi tractera
saken med den adresse, att våra allierade blifva öfvertygade, at skulden
icke är vår, så frias vi ifrån de oändeliga utgifter, som belägringen
medförer, så undvikas alla äfventyr och olägenheter uti conjunction
med ryssarne, så få vi åthminstone behålla subsidierne, dem vi icke
förvärckat och dem vi oumgängeligen behöfva.» Liknande diplomatiska
finter och försök att öfverlista både vänner och fiender äro utmärkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
