Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, gubevars, hvad ja’ det gjorde ocli dä’ slca’ vi väl
också göra!
•— Ska’ göra? Men nu är det ju allt utlyst för dej?
— Än se’n då? Ja’ sa’ vesst att vi ska’ gefta oss och det
ska’ vi ju göra, men livar för sig léll, Anna Stina. På annat
vis mente jag inte, begriper du väl!
Det är onödigt att omtala, liur illa skamsen den stackars
tösen blef och hur vådligt de kringstående togo till att skratta
och flabba, alldeles som om de varit på en lekstuga i stället för
på en kyrkogård.
Men när den här pascliasan kom ut i socknen, så bidrog
lion just inte att förskaffa Anna Stina något större pojkatycke.
Ty man älskar inte den, som folk grinar åt.
Så gick det år efter år, tiotal efter tiotal. Kärleken brann
inom henne ocli på giftermål tänkte bon, och bon kunde inte
begripa, hvad manfolket var af för slags materia, efter det inte
ville nappa. Ty jämt och ständigt inbillade hon sig, att bon var
föremål för dess längtan ocli tillbedjan.
Så fort någon bara tittade åt henne, tänkte hon alltid:
— Siså för katten, nu vill den lia’ mej också!
En gång, när bon varit på potatisplockhjälpe, kom hon hem
till far sin om kvällen och sa’:
— Te våren flöttar ja’, så möcke kan ja’ säga!
— Hvart då?
— Ja’ ska’ gefta mej med Kalle på Moen!
— Gualof! Har han sagt nå’t te’ dej?
— Nä’, inte precis direkto, men han har kastat sju potater
i min rögg i da’, så att dä’ rent sjongt i skrofvet på me’.
— Inte ä’ väl dä’ ett rejält frieri?
— Ä’ dä’ inte? Men hade han inte velat mej nå’t, så hade
han väl inte dängt potater på me’ heller!
Kalle ville henne dock ingenting, åtminstone inte i den vägen,
och Anna Stina fick gå där år ut och år in ocli lida och bida
och jäktas af sitt hjärta, ty kärleken är, som sagdt, vådlig.
Men en vår blef hennes granne, Johan i Hägnen, änkeman
och det började verkligen likna sig till, att gubbskrabben skulle
blifva vid Anna Stina till slutet.
På eftersommaren avancerade det verkligen så långt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
