Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid stättan.
Måns Månsson i Månsagård gick på kyrkovägen och
berättade händelser för oss andre. Måns tar alltid ordet, när han
kommer i en folkskock, och det har han rätt till, ty det gifs ingen,
som har en så ledig tunga, och ingen finns heller, som kan lägga
sitt tal så fint och vackert som han. Det skulle man i alla fall
knappast kunna tro honom om. Ty Måns ser icke mycket ut för
denna världen. För det mesta tycks han liksom gå och sofva och
dusa. Så mena åtminstone de, som inte känna honom. Men vi,
som veta bättre, ha reda på, att Måns går och grubblar och grun-
nar och drömmer om saker och ting, som vi andra aldrig tänka
på. Och fast han ser slö ut i ögonen, skönjer han likväl mer än
någon annan. Och kommer han i en folkskock och börjar prata,
så glimmar det till och glänser i dessa hans ögon på ett
förunderligt sätt, och då trilla orden ur honom, så att det är en stor lust
och glädje att höra på’t, fast det för det mesta är rätt dystra
händelser, han brukar tala om.
Världen är inte nå’n lekstuga utan fast mer en griftegård,
plägar han säga.
Nå, nu gick han, som sagdt, på kyrkovägen och hade börjat tala
om händelser för oss.
— Häromsistens blef jag rädd, berättade han ibland annat.
Jag skulle gå ned till Mosjön och tog genvägen genom skogen förbi
Jungfrugården, där den stackars Sven Magnis bodde. Det är en
grann liten genväg, som ni vet. Och när jag kom till stättan, där
skogen slutar och Jungfrugårds hage tar vid, satt jag en lång stund
på stättan och tittade tillbaka åt skogen. Man ser den lilla
gulbruna gångstigen så långt bort, ser hur den ringlar sig fram
mellan de stora men glesa tallarna. Ibland försvinner han i nå’n djup
skugga, men rätt i rappet skönjer man honom litet längre bort i
en sluttning. Ja, jag har aldrig träffat på en väg, som man kan
följa så långt med ögonen som denna — särdeles om man sitter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
