Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var just Lasses lust för jakt och skjutning, som låg så svårt
emellan honom och Slafva. Något annat hade hon inte att häda och
smäda och trakassera och pina honom för än det, att han inte kunde
låta bli att löpa på jakt ibland. Och rakt inte kunde hon smälta att
han skref in sig i skyttegillet, när det stiftades. Stafva var, kantänka,
så vajen (= girig) och så jordevänd, att hon inte för sitt lif kunde
fördraga, att Lasse satte bort någon tid med jakt och skjutning.
— Har ja’ inte hundratals gånger sagt henne, att ho’ inte skulle
lägga sig i mina skjutaffärerl Har ja’ inte sagt henne, att dä’
evin-nerliga babblet skulle sluta illa, och nu har ho’et, som ho’ har’et’,
mumlade Lasse, där han satt och stirrade ut mellan trädstammarne
och bergskrefvorna och den eviga grå mossan i skogen. —
Förhärdade Stafva!
Så kom han vidare att tänka på kalaset efter skjutningarnas
slut, på talen och skålarne, sexan, suparne och alla de rika håfvorna.
Då drog ett litet matt leende öfver hans ansikte. Men det varade bara
en minut. Det var bara som en endaste liten solglimt, som kom och
slocknade i blinken. Han mindes ju tvärt därpå hemkomsten och
Stafvas rysansvärda regemente, som hållit i tills dagningen. Det var
många saftiga, beska och hårdsmälta ord, som störtade fram ur
munnen på henne. Till sist hade Lasse förlorat tålamodet, ty han var
väl inte mer än en människa han heller, oeh så hade han stampat i
golfvet och lagt näfven i bordet och slagit ner ett par fat och svurit
en repris och hojtat ett hojtande och frågat, om det inte var han,
som skulle vara husbonde och om inte han »rede för rusthållet», som
det heter.
Det hade inte behöfts mer förrän Stafva tog till lipen och sprang
och väckte far sin i granngården.
Så hade gubbstuten kommit, uppretad och full-ljugen af Stafva.
Han hade grabbat tag i skägget på Lasse med näfven och kallat
honom en usling och fyllehunn, som förstörde boet, som sloge och illa
handterade sin hustru och sköflade hemmet och gjorde barnen
utfattiga med sitt förbaskade springande på skjutmöten med deras
ut-sväfning.
— Gack åt helseke mä’ dej oeh ta skjutety’a mä’ dej, för så stor
inteckning har ja’ i hemmanet, att ja’ kan köra bort dej, när du ä’
en så’n fähunn! hade gubben sagt och stampat och ryckt Lasse i
skägget.
Då hade Lasse sett det rödt framför sina ögon, det hade stockat
sig så mycken vrede oeh förtrytelse i honom, att han var’t nära att
krevera. Han hade nappat till sig geväret och barkat ut till skogs.
Han hade var’t så ilsk, att han gång på gång tänkt skjuta sig, bara
för att göra Stafva förtret och skaffa henne en ryslig hop
samvets-vkal. I sådan desperation hade han gått och gått i skogen utan att
vela hvart hundingen det burit i väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
