Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var därför riktigt väl för stämningen i bröllopsgården, att
Jonas på Fällan till sist kom att tala om jordbäfningen och dundret
och ljungeldarne i Spinkamålens skog. Annars hade vi ja inte fått
något trefligt på kalaset, undantagandes maten och drycken, förstås.
Men till och med de håfvorna smaka bättre, när man får skråla och
skratta ett grand. Dock med värdighet, begrips.
Jo, den gode Jonas, som är en gammal hederspislol från den
tiden, som gubbarne kalla den »reela och goda», talade om en inte
så oäfven jordbäfning, hvilken härjade en afton i Spinkamålens skog
i början af femtitalet.
Numera skulle något sådant inte kanna inträffa, ty här finns inte
längre någon skog, under hvilken jorden kan bäfva.
En sommarafton —- förkunnade Jonas — satt gästgifvaren i
Spinkamålen ute i sin förstugukvist och var väldig bland sina kunder.
Ty bönderna i trakten plägade på den tiden, gunås, tillbringa sina
aftnar på krogen. Och många af dem voro så ihärdiga med sina
Spinkamålabesök, att gästgifvaren till sist tog gårdarne ifrån dem på
grund af reverser, som de utfärdat, och för hvilka de tagit brännvin
i valuta.
Så hade det t. ex. gått för Jösse Norregård. Hans vackra skog,
som låg ett stycke öster om gästgifvargården, tillhörde nu krögaren.
Jösse hade under dagarnes längd vändt hela det ståtliga
skogsbeståndet i trallarevatten.
Nå, gästgifvaren satt, som sagdt, i sommaraftonen och skroderade
bland kunderna om huru hans ägor ökades, medan hans grannars
förminskades.
— Rör på glasen, gubbar! komderade han tid t som oftast.
Rätt som man satt där och pokulerade, brakade det till på ett
förskräckligt sätt borta i skogen.
— Hva’ in i hundingen va’ dä’? stammade gästgifvaren och
skulle bleknat om nosen, därest det varit möjligt.
— Ja, hva’ va’ dä’? sa’ de andra gubbarne oeh glodde och
gapade bort åt skogen, hvars toppar syntes i fjärran.
I detsamma förnams en ännu värre skräll därifrån, och gubbarne
sågo i detsamma, hur en trädkrona liksom höjde sig midt i en rökpelare.
—■ Herre Jess, elden måtte väl inte va’ löser i skogen? skreko
männen.
Men när de tittat en stund och ingen vidare rök syntes, begrepo
de, att det inte var någon skogsbrand å färde.
De bara gapade och förstodo intet. Men efter en stund brakade
det till ånyo, och se’n skrall det gång på gång med kortare eller
längre mellantider. Vid hvarje skräll höjde sig något af de högsta
träden och en lätt rök steg mot skyn.
— Dä’ är bestämdt själfvaste skam och ingen annan, som kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
