Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Justm i Fågelsången däremot hade kunnat få fem karlar på
hvarenda finger så visst som en, om hon hade velat. Vi sprungo
efter henne, som om hon hade varit en guldklimp eller en stor
diamant. Men det hördes aldrig af att hon fästade sig vid någon
särskildt. Hon stollades och gycklade lika bra med oss
allesammans och drämde till oss med kryddekvasten i synen och
gap-grinade, när vi friade till henne.
— Asch, hundingen och inte jag vill gå härute på landet och
mjölka kor och räfsa och plocka potater i alla dar, skrattade hon.
Och ingen fick något bestämdt svar af henne.
— Kom igen, när det blir sju torsdagar i en vecka, så har
jag kanske hunnit grunna mig vid och kan ge besked 1 brukade
hon också svara sina friare, den lilla satungen i Fågelsången. Men
de gamla i socknen, som hade söner, hvilka voro kära i
Fågel-sångstösen och fördenskull inte kunde hvarken äta eller sofva utan
försummade sina sysslor och blefvo slappa och slöa, de sa’ tidt
som oftast:
-— Hon kör nog emot. Så stora skepp ha’ gått i sank förr,
och dä går aldri’ väl för dem, som rata reela pojkar på dä viset
bå’ te’ höger och vänster.
Värst synd var det i alla fall om Kalle på Moen. Han var
liksom lite djupare anlagd än någon af oss andra. Han var en
tyst och grundrik pojk, den stadigaste och anständigaste af oss
alla, och han tog allting så allvarligt. Äfven han blef kär i Justm.
Och fastän han var henne så olik i allt, såg det nästan ut som
om hon dragits mest till honom. Var Kalle med i laget, regerade
aldrig Justin så vildt som annars. Det var, liksom om hans
allvarliga och manliga väsen lade kapson på hennes ysterhet. Och folk
sa’ mer än en gång, att de båda skulle passa bra för hvarandra.
Hon skulle muntra upp honom med sin öfversvallande glädje, och
han skulle styra och hålla henne i skick med sitt allvar och sin
karlaktighet.
Gu’ vet också, om hon inte var glad vid honom. Men hon
hade nu en gång för alla fått i sitt lilla hufvud, att hon inte ville
bli nå’n landbomor. Och hvad fruntimmer få för sig, det kan
ibland inte ens kärleken rycka ur dem.
Så spreds det en dag som en löpeld genom byarne, att Justin
i Fågelsången skulle in till sta’n och lära till symamsell.
När den tidningen kom till Kalle på Moen en afton, hade han
blifvit som ett lakan så hvit i synen, sades det. Han hade stått en
lång, lång stund alldeles som en saltstod mellan skylarne på sin
hafreåker och tittat i backen och andats så tungt som en döende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
