Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och rätt fick jag, ty om jag ska’ skräppa med mig själf, så är
jag inte nå’n oäfven profet till och med i min egen socken. Hvilket
annars är ovanligt.
Serradö, det gick inte längre än till julhelgdagarne, förrän Andreas
i Skägganäs började fria härs och tvärs och brant och djupt i trakten,
bå’ te’ flickor och änkor. Men det sades, att han just inte hade så
värst stor framgång.
Och om man ska’ hålla sig till sanningen och vara uppriktig,
hvilket ju alltid är min starka sida, så får man medge, att Andreas
just inte blifvit skapad till att dåra fruntimmer.
Någon granrilåtskarl är han då rakt inte, skäggig och snusig och
tofvig och skacker och vind, som han är.
Men kvinnan är ett underligt ting, som ingen begriper mer än
vår Herre, som skapat henne.
Och Han har nog gjort henne så underlig, på det att vi skulie
bli så mycket tosigare efter henne, kan jag tro.
Rätt som det var, dunstade det ut, att Andreas fått kärlek
tiir sin piga och alt hon inte skulle ha något emot att bli mor i
Skägganäs.
Men det troddes inte, ty dels var flickan ung och grann och
så visste vi, att hon hade Johan i Byn till sin bestämde fästman.
Och när man frågade tösen om’et, så bara grinade hon. Sporde
mån åtéi’ Andreas själf, om det låg någon sanning i pratet, så
svarade han endast: »Dra åt häcklefjäll bå’ mä’ er och era geftermåls-
planeringar!»•
Därför tystnade det talet rätt snart. Meri en söndag ställde
An-dreas1 till gille ij Skägganäs, ett stort och bastant gille för att hedra
sin aflidna hustrus minne, lät han.
,0.ch vi kommo dit nästan alla hans känningar och bekanta
ifrån Kullen och Räfsebo och Sinkamålen och Fästampen och
Snufve-bo och Genafä och Pinutten samt torparfolkiet, som lagt på Andreas’
piga, hvilken heter: Jenny.
Och vi åt och vi söp, så att det dundrade. Där var ingen brist,
tyjvåra käringar hade haft förmng med sig, och Jenny redde sig bra
som värdinna. Johan i Byn var där också och satt, förstås, nederst
vid bordet bland ungdomen.
Hvar gång Jenny kom dit neråt med faten, ville han påta på
henne och vänslas med henne, och då lade jag märke till, att Andreas
glodde som en tjur, och att Jenny rodnade och vispade till Johan med
näfven.
När vi ätit så pass, att vi knappt kunde röra oss, asade vi oss
ut och hofvo oss i gräset vid gafveln nedanför bibänken och dusade och
gäspade och päste.
Om en stund fingo vi kaffegök där ute, hvilket muntrade upp
oss ett grand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
