Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag har pojken att sträfva för, lät han. Och så tog han nya
tag och vånnades med sådan kläm, att han i sinom tid satte upp
med båd’ fä och redskap å nyo i Skriperyd.
Men så kom det en tid, när sonen började gå på lekstugor och
komma hem drucken i soluppgången om söndagsmorgnarne.
Då blef det så konstigt och kallt inom Erik. Han liksom
började vackla.
Det är inga goda tecken, go’ vänner, när en faders örongott är
genomblött af tårar om morgnarna. Nej, det är dåliga tecken, och
Gu’ vet, hvad det är för barn, som kunna skönja sådant utan att i
kärlek och bättring söka stämma det flödet.
Erik skrumpnade och kroknade. Slagen och dödssmärtorna
började närma sig det rätta stället. Men han hängde med ändå, ty
hoppet, det välsignade, har en sådan underbar makt att understödja
det, som lutar till fall, och hålla det uppe, som vill störta tillsammans.
En söndagsmorgon hade sonen, som vanligt, kommit hem och
kastat sig i sin soffa samt slö och slapp och redlös genast fallit i
sömn.
— Gualof att han kom! hviskade Erik för sig själf, där han låg
vaken och väntande, såsom han legat hela natten och kämpat med
Gud i dessa brinnande, böner, som endast kunna dallra ur ett
blödande och tröstlöst fadershjärta.
När han nu såg sin son hemma, somnade äfven Erik.
Om några timmar vaknade han emellertid vid att stugan fylldes
af folk. Och bland dem var länsmannen.
— Ilva’ i Herrans namn står på? stammade han och reste sig
skälfvande i sängen.
— Din son har i natt vid lekstugan i Karlsbygget stuckit ihjäl
Karl Johans son i Brantelid. Och jag häktar honom nu.
Ser ni, godt folk, den smällen drabbade Erik just på det rätta
stället, midt i hjärtats ömtåligaste punkt, och nu föll han, liksom
löfven falla af min lönn, då den rätta nattfrosten kommer och kniper
af deras skaft.
När de ledde ut hans raglande, ännu nästan medvetslöse pojk
genom dörren, föll Erik ihop i sängen och det grånade hufvudet, till
hvilket lifvet burit så många lunga tankar, sjönk ner på den tår-
dränkta kudden.
Då husfolket efter villervallan kom in och sporde, om han inte
ville stiga upp, låg han där stum och kall.
Under ett långt lif hade han stått emot och värjt sig manliga mot
ödels slag. Ibland hade han väl segnat, men han hade rest sig igen.
Nu kom det dock oemotståndligt och med allvar, nu råkade slaget
midt i fadershjärtat, och då föll Erik tyst, snabbt och förgäten, såsom
då elt lof rasslar till marken i höstens natt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
