Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Österberg (krusar vid dörren.)
Litet folkvett har man väl. Och det är inte hvar
dag, man får gå i sällskap med så granna fruar. (I
det de gå.) Jo, si hennes nåd, arbetarna, det är just
som själfva stödjepelarna, det —
Blanka.
Å — det är afskyvärdt! det är så motbjudande,
så styggt, så vedervärdigt — hur kan man lefva i
detta! Jag begriper inte, att — ni — inte skilts åt
för länge sedan.
Fru Österberg.
Hvad Gud har förenat skall inte människor
upplösa. Och han har inte alltid varit sådan,
Österberg. Det var penningarna, som fördärfvade honom.
Blanka.
Penningarna!
Fru Österberg.
Ja, som baron var så innerligen beskedlig och gaf
oss, när vi gifte oss. Det var nog så hederligt och
frikostigt af baron, men Österberg kunde inte bära så’n
medgång. Han hade nog alltid varit litet glad åf sig
— men en skicklig arbetare var han då för tiden —
men så tyckte han, att han var rik förstås och
begynte försumma arbetet, och vi skulle vara som
herrskap och bodde i granna våningar i de nya husen.
Och så blef jag så fördärfvad af fukten och de många
barnen och vi fingo det så svårt, så svårt, att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
