Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) / 9 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pästskeppet från Panama af George Griffith

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pästskeppet från Panama

Af George Griffith.

»Senor, har ni någonsin hört berättelsen om
pästskeppet från Panama?»

»Ja, jag har hört en sådan tingest
omnämnas en eller två gånger i några af de hamnar
jag anlöpt, men jag har aldrig hört historien om
det, ej häller har jag hört, att någon sådan
berättelse existerar».

Detta samtal ägde rum en afton sedan jag
efter en tröttsam ridt från Magdalena nått San
Pablo. Jag färdades från kuststaden Pacasmayo
till det inre af Peru och hade med stor
ansträngning tillryggalagt vägen uppför Andernas östra
sluttningar, tills vid en höjd af 3- å 4,000 fot jag
fick staden San Pablo i sikte.

Den var som alla städer i det inre af Peru en
förfallen, snuskig och illaluktande by. Jag hade
för två dollars skaffat mig en rekommendation till
curan eller församlingsprästen. Denne brukar i
regeln vara en smutsig, afsigkommen fördetting,
föga bättre än hans indianska fårahjord, men så
var icke händelsen med den, till hvilken jag blifvit
rekommenderad. Han var tvärtom en gentleman,
en ättling från de gamla spanska familjerna, som
behärskade landet i vicekonungens dagar. Han
var en allvarlig man och hvad som slog mig med
förvåning var, att det hår, som likt en gloria omgaf
hans hjässa, var alldeles hvitt.

Vi blefvo vänner och nu sutto vi efter slutad
aftonmåltid på piazzan, rökande våra små bruna
cigarretter i den svala aftonvinden, då samtalet
kom in på det chilenska kriget. Jag omnämnde
att jag ryktesvis hört mycket om de begångna
grymheterna under kriget. Han svarade, att krig
var krig allestädes och att det spanska blodet är
hett. Han antydde att han varit med därute —
pekande på det blånande hafvet i fjärran.

Jag lät honom förstå, att jag vore tacksam
för en berättelse och tyckte mig förmärka en
sällsam rörelse i hans skarpt markerade drag och
det var då han gjorde mig ofvanstående fråga. På
mitt svar förstod han, att jag ville höra antydda
berättelse och han fortfor:

»Ja», sade han, »det finnes en sådan berättelse
och jag skall förtälja den, om ni vill lyssna och

sedan ni kommit åter till Europa, kan ni teckna
ned den och den skall visa de europeiska
nationerna, att äfven i det fattiga, ruinerade och
föraktade Peru finnas män, som förstått sin plikt
och vågat göra den, oberoende af hvad det än sedan
kostat dem. Här är berättelsen om pästskeppet.

Det var mot slutet af kriget och den
chilenska flottan hade tillfångatagit eller förstört nästan
hela den obetydliga flotta Peru hade, men likväl
var det ett skepp som undsluppit kulorna. Den
skutan hette Huahura, ett snabbt handelsfartyg,
en ångare, hvilken blifvit bestyckad med kanoner
och tjänade som kryssare. Tack vare dess
snabbhet och goda officerare hade den gjort icke ringa
skada på de chileanska kuststäderna. Den fördes
af en kapten vid peruvianska marinen, Ricardo
Caldera, en man af omkring 30 års ålder.

Jag måste här bifoga, för sammanhangets skull,
att hans farbror var köpman i Valparaiso. Själf
bodde han i Lima och före kriget hade Ricardo
ofta besökt sin farbror. Omkring 3 år före de
händelser, jag nu går att berätta, hade han i
dennes hus stiftat bekantskap med en dotter till en
annan chilensk köpman, senorita Carmen de Salta.
Korteligen, hon var mycket vacker och han
fattade kärlek till henne, Hennes föräldrar samtyckte
till förbindelsen, ty han var en man af börd och
rikedom. Många peruvianer voro rika före krigets
utbrott.

Men Donna Carmen var ännu ung och
det ej kunna bli tal om bröllop innan hon
varit i Paris för att fullborda sina studier, såsom
många söner och döttrar af våra finare familjer
här ha för sed. Till detta samtyckte naturligtvis
Caldera gärna, ehuru skilsmässan blef smärtsam.
Hon reste och så bröt kriget ut. Caldera såg
krigs-molnen resa sig upp mellan honom och hans
framtidsdröm, ty krig är krig äfven emellan de
sydamerikanska folken och det hat är bittert, som
kriget efterlämnar.

Nåväl kriget gick olyckligt, som hvar och en
vet, för det arma Peru, både till lands och sjös,
och till sist var Calderas skepp det enda, som ännu
seglade under peruviansk flagga. En dag, under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>