Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17. Den 22 Januari 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TH. AF CALLERHOLM.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Redan vid sistliden riksdag kallades vid hr Staaffs
förfall på grund af sjukdom representanten för
Dalarnas städer, häradshöfding Theodor af Callerholm,
att intaga vice talmansstolen i andra kammaren.
Man trodde likväl då, att detta vicetalmansskap skulle
blifva af endast öfvergående beskaffenhet, men sedan
det nu visat sig, att hr Staaff af hälsoskäl nödgas
undandraga sig ett förnyadt åtagande af den kräfvande
uppgiften, har af Callerholm äfven vid denna riksdag
af konungen kallats att intaga platsen vid hr
Swart-lings sida.
Kanske är man berättigad i honom se en blifvande
innehafvare af talmansstolen.
Gustaf Nils Theodor af Callerholm är född i
Hedemora den 11 september 1852, ende son till vice
häradshöfdingen Qustaf Theodor af Callerholm och
hans maka, kusinen Johanna Dorotea Callerholm,
en dotter till borgmästaren i Hedemora, lagmannen
Nils Callerholm. Häradshöfding af Callerholm har
sålunda starka Dala-anor, ehuru släkten egentligen
härstammar från Norrköping — den nuvarande
talmannens fädernestad — där den äldste kände
stamfadern, farfaderns farfar, Nils Jonsson var borgare.
Efter mogenhetsexamen kom af Callerholm som
student till Upsala 1871 och aflade därstädes juris
utriusque kandidatexamen 1877. Efter sedvanlig
tingstjänstgöring förvärfvade han 1879 vice
härads-höfdingstiteln och tjänstgjorde därefter dels i
hofrätten, dels i olika domsagor, tills han den 18 april
1890 utnämdes till innehafvare af sitt nuvarande
häradshöfdingeämbete i Hedemora domsaga.
Det var endast i sin ordning, att af Callerholm
snart af medborgares förtroende blef tagen i
anspråk för allmänna värf utanför tjänsten.
Kommunalrepresentationen i fädernestaden placerade honom
redan 1894 i ordförandestolen, och så stort var det
anseende han tillvunnit sig för ogrumlad praktisk
blick, omutlig rättrådighet och orubblig
reformvänlighet, att Dalastädernas valkrets vid den år 1899
inträffade ledigheten efter läroverksadjunkten O. V.
Vahlin i Falun sökte hans efterträdare i Andra
kammaren icke från kretsens största stad utan från
Hedemora. 1900 års riksdag begynte af Callerholm
den parlamentariska bana, som " den 22 april 1910
förde honom till det främsta hedersrummet för de
aktivt i förhandlingarna verksamma
kammarledamöterna.
Vid sina iörsta riksdagar ägnade sig af Callerholm
företrädesvis åt rena fackfrågor, men förvärfvade sig
snart ett anseende inom liberala samlingspartiet,
hvartill han anslöt sig, och inom kammaren i dess
helhet, som gjorde honom till en af dess mera
inflytelserika personligheter. Efter att 1902 ha varit
ledamot i det särskilda elektricitetsutskottet invaldes
han 1903 i konstitutionsutskottet som han tramgent
tillhört, under flera år fr. o. m. 1907 som vice
ordförande.
^r 1901 lade han sin röst för den allmänna
värnpliktens införande och tog konsekvensen häraf
genom att vid följande riksdagar varmt verka för den
allmänna rösträtten, frigjord från beroende af
skattskyldigheten till stat och kommun. Han följde i sitt
förhållande lill proportionalismen i det hela liberala
samlingspartiets taktik, men anses 1907 ha gifvit sin
röst åt det af hr Persson i Tällberg formulerade
sammanjämkningsförslag, hv Iket sedan vunnit
grundlagskraft. Som ledamot af konstitutionsutskottet har
han haft anledning att under debatterna uttala sig
i ett flertal konstitutionella spörsmål, sålunda till
förmån för kvinnans politiska rösträtt, för de båda
försvarsdepartementens sammanslutning till ett och
för kamrarnas rätt att själfva utse talmän. lians
yttrande i sistnämda fråga kan hafva sitt särskilda
intresse just nu. Han erinrade, att kamrarna redan
nu ha befogenhet att företaga val af talman vid
oförväntadt förfall för ordinarie såväl talman som
vice talman. "Tro kammarens ledamöter", sade
han, "att om vi komme i den situationen nu, vi
skulle tänka på något annat än att utse den af
de närvarande ledamöterna, som för oss alla syntes
bäst lämplig att föra talmansklubban, icke den, som
vore den bäste partimannen i det ena eller andra
afseendet? Tro kammarens ledamöter, att om det
skulle komma an på kammaren att själf utse sina
talmän, någon annan princip skulle göra sig gällande
bland oss, i botten konservativa som vi äro, som
Sveriges folk i allmänhet är — än att tänka på att
utse den, som vi vore förvissade om skulle föra
kammarens runor med den äran? Jag tror, att
talmansvalet kan här icke bli någon egentlig partisak,
jusi därför att vi veta, att talmannen, i samma stund
som han nämnes till talman, slutar att vara
partiman: han får en helt annan ställning, han blir
grundlagens vårdare i denna kammare, det kommer han
själf och äfven kammaren att finna".
Sedan åtskilliga år medlem af liberala
samlingspartiets förtroenderåd har af Callerholm
medunder-tecknat de af detta å partiets vägnar väckta
motioner. Af öfriga ämnen, vid hvilkas riksdagsbehandling
ha" varit verksam, må särskildt nämnas
lagstiftningen angående förbud för bolag att förvärfva fast
egendom i de nordliga länen. Han deltog i
affattandet af den härom vid 1903 års riksdag af hr
Persson i Tällberg framburna motionen och yttrade
sig varmt för densamma: "Det är", sade han, "icke
endast Dalarnas hjärtefråga, utan lika mycket och i
lika hög grad Norrlands hjärtefråga. Det kan blifva,
ja, det står ganska nära att blifva en hjärtefråga
äfven för rikets sydligare delar. Och jag kan icke
hjälpa, att jag känner djupt och allvarligt, att det
bör och måste blifva en Andra kammarens
hjärtefråga."
De nu anförda båda citaten ur af Callerholms
inlägg i riksdagsdebatten äro hvar på sitt sätt
belysande vittnesbörd om det rättrådighetens och
fosterländskhetens varmhjärtade patos, som varit
utmärkande för hans offentliga verksamhet.
1 de spörsmål rörande vårt rättegångsväsendes
ombildning, hvilka förelagts riksdagen, har af
Callerholm varmt fört den fria bevisprötningens talan och
djupt beklagat dennas sammankoppling med frågan
om utsträckning af häradsnämndens befogenhet icke
därför att han icke med glädje skulle hälsa äfven
sistnämnda reform, som i honom har en varm
anhängare, utan därför att han som det synes med
rätta befarat, att genom denna sammankoppling till
följd af Första kammarens motstånd ingendera
lagförbättringen skulle komma till stånd.
För öfrigt har af Callerholm nedlagt ett mycket
betydande arbete på den genomgripande reform af
riksdagens utskottsinrättning’ och motionsrätten, som
vid förliden riksdag första gången bragtes i
tillämpning, en reform, om hvars förtjänster och brister
det emellertid ännu torde vara tör tidigt att våga
ett slutgiltigt omdöme.
Äfven i Kopparbergs läns landsting har af
Callerholm intagit en framträdande plats. Väld till
ledamot däri första gången 1901, har han nämligen
sedan 1905 haft konungens förordnande att vara dess
ordförande.
- 258 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
