Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 15, den 12 januari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESAIAS TEGNÉR.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SILA
"Skarpsinnigheten och lärdomen äro hos Eder
nära förtrogna med fantasien, och då dessa båda
träda upp i det offentliga, låna de stundom af denna
förtrogna väninnas dyrbara smycken, ja, ibland hela
dräkter. Ni har visat, att grundligheten är väl förenad
med behaget och att en språkundervisning kan utan
fara föras in på gränserna af ett vältalighets stycke".
Aldrig ha ord af den officiella akademiska
eloqven-sen varit sannare, än dessa, då de af svenska
akademiens dåvarande direktör prof. Gustaf Ljunggren
i Lund för en mansålder sedan riktades till den
ny-inträdande ledamoten, hans ämbetsbroder vid samma
universitet prof. Esaias Tegnér den yngre. Hans
inträdestal därvid hade handlat "om poesiens språk";
i själfva verket är det. detta språk, som talar ur
allt hvad han författat, äfven om han egentligen
aldrig idkat hvad man plägar kalla poesi. Ty hvad
han uttrycker på detta poetiska språk, är inga
diktar-syner, inga drömbilder, inga tankehugskott; det är
den renaste och skäraste lärdom, fast den dräkt,
hvari han kläder den, kommer en att glömma, att
det är en lärd professor, icke en lekande bard, som
har ordet.
När Esaias Henrik Vilhelm Tegnér, inkallades i
Svenska akademien, var det väl närmast denna till
det underbara gränsande språkbehandlingsförmåga,
som gaf anledningen. Sedan dess har han utom
ytterligare prof på denna gjort en nationell insats,
hvars egentliga betydelse först af kommande
generationer skall till fullo kunna uppskattas; den nya
bibelöfv ersättning, hvilken man hoppas snart skola
i officiellt godkändt skick framträda såsom Gustaf
V:s kyrkobibel. Väl är det egentligen
bibelkommissionen, som äran af detta storartade verk
tillkommer. Men den, som något känner till
förhållandena, vet att den egentligen verksamma själen i
arbetet på detsamma varit Esaias Tegnér, och man
kan kanske t. o. m. gå så långt, att man kan säga,
att de öfriga ledamöterna i kommissionen i
förhållande till honom snarare varit återhållande än direkt
främjande: de ha mot honom haft att företrädesvis
betona betydelsen af den kyrkliga traditionens
upprätthållande. Och detta arbete väl fullbordadt har
Esaias Tegnér ej tvekat att i sin ålders höst gripa
sig an med ytterligare en stor nationell uppgift:
ledningen af Svenska akademiens ordboksarbete.
För detsamma har han visserligen allt från dess
början aldrig någonsin stått främmande. Nu skall
han dock efter Knut Fredrik Söderwall mera
omedelbart därvid lägga handen. I hvad på honom
ankommer skall han säkerligen med sin oerhörda
arbetsförmåga göra allt för att påskynda detta
betydelsefulla verks fortskridande. Hvad mera är, är
naturligtvis dock den garanti för detsammas
bibehållande vid högsta möjliga kvalitetsnivå, som ligger i
hans namn. Med uppriktig fägnad hälsar honom
det svenska folket välkommen på hans nya post!
Denna hälsning knyter sig nära till en
bemärkelsedag i hans lefnad: Knutsdagen i år fyller Esaias
Tegnér sitt sjuttionde år.
Den 13 jan. 1843 föddes han i Kjällstorps
prästgård i Skåne, son till prosten och kyrkoherden
därstädes Kristofer Tegnér, i sin ordning en son till
den store skalden, och dennes maka Emma Sofie
Kinberg. 1859 kom han som student till Lund och
lade där tidigt i dagen sina ovanliga forskargåfvor.
Vid doktorspromotionen 1865 intog han sålunda
första hedersrummet och förordnades samma år till
docent i .semitiska språk därstädes. Hans forsk-
ningsområde inskränkte sig emellertid långt ifrån
till dessa och egentligen har han väl aldrig kommit
sin vetenskapliga kallelse närmare än då han 1872
sattes att, som adjunkt, företräda ämnet jämförande
språkforskning. 1879 förflyttades han härifrån till
den ordinarie professorsstolen i österländska språk.
Det är vid denna tid han utgifver ett antal i vida
kretsar lästa och beundrade afhandlingar sådana
som "Språkets makt öfver tanken," "Om elliptiska
ord," "Om Svenska familjenamn," "Norrmän eller
danskar i Normandie?" o. s. v. I sistnämnda
afhand-ling ådagalägger han med tillhjälp af ortnamnen att
huru det än må ha förhållit sig med nationaliteten
hos Normandiets nordiske eröfrare Rolf, det i hvarje
fall hufvudsakligen varit danskar, skåningar och
hal-ländingar som deltagit i invasionståget. Längre
fram följde det intressanta och betydelsefulla
arbetet "Om genus i svenska språket," som rödjer upp
i det häfdvunna, ensidigt från de klassiska språken
hämtade föreställningssättet om genera i vårt språk.
Sistnämnda af handling offentliggjordes i Svenska
akademiens handlingar. I akademien invaldes han
redan 1882 och har där flera gånger fungerat som
direktör. Sitt egentliga lifsverk tillträdde han två
år senare, i det han 1884 inkallades i
bibelkommissionen. Hvilket utomordentligt arbete han där
utfört kan en hvar själf med fördel förvissa sig om
genom att läsa hans härliga öfversättningar af t. ex.
psalmerna eller de profetiska böckerna i gamla
testamentet. I vissa fall har han väl blifvit fö emål för
anmärkningar på grund af för stora eftergifter åt den
nyare filosofien. Vackert besvarade han emellertid
denna kritik vid 1903 års kyrkomöte. "I en af
bibelns mest djuptänkta böcker", sade han, "finnes ett
märkvärdigt ord, som bibelkommissionen ofta haft
anledning att tänka på under sitt arbete. I 13:de
kapitlet af Jobs bok läser man en maning att icke
’vara partisk för Gud’. Jobs vänner, som i hans
lidanden sågo icke en pröfning, utan ett straff, trodde
sig i sin fåkunniga nitälskan för Guds rättfärdighet
nödsakad att anklaga Job för hemliga synder. Job, som
själf begynt tvifla på Guds rättfärdighet, sade då:
’Skolen I visa eder partiska för Gud eller göra
eder till advokater för honom? Icke kan sådant
ändas väl, när han håller räfst med eder?’
Om jag nu förmenar, att åtskilliga af de från
religiös synpunkt framställda anmärkningarne mot
bibelöfversättningen kunna föranleda samma frågor
som dem Job här gör, så vill jag därmed alls icke
hafva sagt något hårdt ord om de personer, som
framställt anmärkningarne. Jag är viss; att om dessa
felat, så är det blott därför, att det icke ens fallit
dem in, att man skulle kunna ’vara partisk för Gud’.
Men faktiskt kan man det, och just vid en
bibelöversättning gör pietetskänslan ofta sitt bästa för
att locka tolkaren öfver på Jobs vänners sida. Och
ju mera man har af denna känsla, dess större är
faran, dess större mått af ärligt sanningsintresse
kräfves för att bilda nödig motvikt därtill."
Yttrandet gifver en god inblick i de grundsatser,
Tegnér i sin bibelöfversättning följt. Det ger ock
en fingervisning om den pietet, som därvid ledt hans
hand. Få kyrkor torde äga ett motstycke till hvad
den svenska kyrkan kommer att erhålla, därest den
nu föreliggande proföfversättningen upphöjes till
kyrkobibel.
Ännu är Esaias Tegnér vid full vigör och
arbetskraft. Måtte. det länge varda honom förunnadt att
verka till vår svenska kulturs fromma.
- 226 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
