Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 28 december 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT DE LA GARDIE.
TILL PORTRÄTTET
Förutvarande talmannen i riksdagens andra
kammare, f. landshöfdingen öfver Östergötlands län,
fil. doktorn m. m. grefve Robert De la Gardie
uppnådde den 17 december den höga åldern af nittio
år. Näst efter Pehr von Ehrenheim, med hvilken
han är årsbarn, är Robert De la Gardie den äldste
bland Sveriges nu lefvande mera betydande
politiker och parlamentariker och har som sådan
förvärfvat sig en vördnad och ett anseende, som på
nittioårsdagen inbrakte honom ett otal
sympatibevis. Hedersbetygelsernas antal ökades än mer af
sådana, som iriflöto på grund af hvad han uträttat
och varit för sitt forna höfdingedöme. Hyllningarne
voro välförtjänta: få svenske män kunna blicka
tillbaka på en så lång och så välutfylld arbetsdag i
fosterlandets tjänst som han.
Robert De la Gardie är född i Kristianstad den
17 december 1823, son till dåvarande
landshöfdingen därstädes grefve Axel Gabriel De la Gardie och
dennes maka i andra giftet Maria Gustafva
Adlerbjelke. Som åtskilliga andra af den tidens skånska
aristokrater — att nämna t. ex. Albert Ehrensvärd och
Arvid Posse — ägnade han sig efter aflagd
studentexamen åt universitetsstudier och förvärfvade
sig 1844 efter vederbörliga lärdomsprof den
filosofiska graden. Liksom Ehrensvärd lär han ha haft
anbud att inträda på den akademiska banan, men
inskref sig i stället som e. o. kanslist i
civildepartementet, där han ock under de följande åren
tidtals tjänstgjorde. Hufvudsaken blef dock för honom
skötseln af egendomen Silfåkra ett stycke utanför
Lund, och när det 1848 blef fråga om att Sverige
skulle inskrida till Danmarks försvar, var han en af
de ’re skånska grefliga godsägare, som "redo för
eget nummer", d. v. s. inmönstrades som menige
man vid skånska dragonregementet, vid hvilket
deras gårdar voro indelade till rusthåll. Den duktige
studiekarlen visade sig för resten snart som en
lika skicklig jordbrukare och förvandlade inom kort
Silfåkra till en vida omtalad mönstergård.
Tillika gjorde han sin förmåga gällande i det
politiska lifvet. I 1859-60 och 1865—66 års riksdagar
deltog han som ledamot af ridderskapet och adeln.
Vid den senare riksdagen höll han sitt jungfrutal
till förmån för representationsreformen.
Inledningsvis talade han om sig själf som "en ovan talare",
"en person, hvars hela verksamhet — tillfölje af
lynne och förmåga — fallit inom det enskilda och
kommunala lifvets trängre krets, men som
därunder sökt att — om äfven på afstånd — fölia med
tidens och dagens stora, brännande frågor".
Anförandet utmynnade i "en uppmaning och en bön
till Dig, du Sveriges R. och Ad.!" "Den kan icke
komma till Dig från något mera grannlaga håll, ty
jag är kött af Ditt kött och ben af Ditt ben, jag
kan räkna mig bland Dina på en gång äldsta och
yngsta söner: bland de äldste, ty jag hade kunnat
i dag tala till Dig från Riddarhusets främsta bänk;
bland de yngste, ty det är i dag första gången jag
talar från detta rum. — Om samhällsförfattningen
icke är ändamål, utan medel, så gäller detta i ännu
högre grad om de politiska rättigheter, som af
densamma bestämmas; de ägas icke med vanlig
äganderätt; hembär därför vid den stora högtid, hvartill
Konung och Nation inbjuda Dig, dessa rättigheter
såsom ett offer, och Du skall snart finna, att det
ej är någon uppoffring! Häng upp din anborna
vapensköld i minnets ljusa tempelgårdar! Du
behöfver den ej längre till skydd, hvarken i striden
mot yttre fiender, då det gäller att kämpa man mot
man och bröst mot bröst, ej hälleri de inre striderna
för utveckling och framåtskridande, ty dess
valspråk "Noblesse oblige" är tillräckligt djupt inristadt
i Ditt hjärta, för att ej kunna glömmas, — så länge
i FÖREGÅENDE SIDA.
svensk frihet lefver och svensk historia läses — skall
äfven svenska folket med glädje och med stolthet
i sina främsta leder skåda ättlingarne af sina
hugstore män!"
Det hette i protokollet, att "detta yttrande
framkallade många bifallsrop". Men föga anade nog:
grefve De la Gardie då, att just han själf
tjugonio-år senare skulle stå i svenska folkets främsta ledr
som den folkvalda kammarens talman.
Så skulle emellertid bli fallet. Vid 1866 års vak
insattes han af sitt härad, så bondebygd det var, i
andra kammaren, hvartill väl bidragit, att De la Gardie
gjort sig känd som en vän af grundskatternas
aflösning och af k. rmt 1864 insatts i en för
utredning af denna fråga tillsatt kommitté. Vid 1865—66
års riksdag hade han haft sätQ i allmänna
besvärs-och ekonomi-utskottet. 1867 fick han i stället plats,
i konstitutionsutskottet. Med denna riksdags slut
afgick han emellertid ur riksdagen såsom förordnadj
till landshöfding i Linköping. Två år senare ersattes
förordnandet med utnämning och sålunda kom han*
att i trettiofyra år (1867-1901) bekläda Östergötlands
höfdingasäte. Allt emellanåt togs han af regeringen
i anspråk för kommittéer: 1879 vardt han
ordförande i den stora skatteregleringskommittén, 1891
i kommittén angående minderårigas skydd i fabriker
och handtverk, 1902 (efter afskedstagandet) i
krigs-lagstiftningskommittén. Men i stort sedt ägnade
han sig helt åt sitt län och gjorde det på ett sätt,
som sent kommer att glömmas.
Riksdagsmanna-skap i andra kammaren fick han af sin residensstad,,
när hälst han önskade det; han innehade sådant
1874-75, 1880-89 samt från och med 1894 till och
med 1902 i förening med talmansskap i
kammaren-Den plikttrohet och oväld samt det tålamod,
hvarmed han ända in i sitt sjuttionionde år ledde
kammarens förhandlingar, vunno, såsom
ålderspresidenten-vid hans afgång vittnade, det uppriktigaste
erkännande.
Den 22 maj 1902 tog grefve De la Gardie afsked
från andra kammaren. "Man kan med fog
framkasta" yttrade han bl. a. "och man har också ofta
framkastat den frågan, om det är någon lycka att
nå en hög ålder, att hinna till dessa 70, högst 80
år, som i allmänhet utgöra den yttersta gränsen för
människans lifslängd. För min enskilda del
bekänner jag dock, att jag är och alltid har varit tacksam
för att min lefnad icke blott fått sammanfalla med,,
utan äfven under en långt utsträckt tidslängd fått
löpa jämnsides med den stora utveckling, som i
vårt land har pågått under d2t nyss gångna
århundradet. Det ligger ju ett stort och betydande
intresse redan däri att hafva fått, om också endast
som en kugge i det stora drifhjulet, deltaga i detta
utvecklingsarbete. Men intresset vidgar sig och
sväller för åldringen, som inom ramen af de egna
personliga erinringarne och erfarenheterna kan
sammanföra växlande bilder under de olika stadierna
af denna utveckling och därigenom äfven i någon
mån kan mäta utvecklingens vikt och betydelse".
Han framhöll, att Sverige på 1820- och 1830-talen
i afseende på många förhållanden såsom
samfärdsmedel, postväsen, sättet för städers bebyggande och
belysning, seder, bruk och åsikter var sådant som
1680-talets England enligt Macaulays skildring,
medan det nu uppnått det modärna Englands kultur
och tillade: "Då man ser sådana jättesteg tagna och
ser, att dessa jättesteg på samma gång varit säkra
och fasta, då är man också berättigad att med full
förhoppning och tillit skåda framtiden till mötes och
vänta en fortgång, en sund och god fortgång, på
utvecklingens bana för vårt älskade fosterland".
Måtte den åldrige optimistens hopp besannas tiill
glädje och frid tör hans lefnads aftonskymning!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
