Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Fredagen den 1 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun, erhållet cct gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af
och bommar och — ja, det är ej godt att
veta hvad allt!»
Det är ej så orätt, och for dem, som bo
på landet, har jag ej annat råd, än att de i
närmaste bokhandel köpa t. ex.
»Hemgymnastik» af Hartelius och sedan nöja sig med
blott fristående gymnastik utan redskap. För
öfrigt är det i allmänhet landtboarne, som
minst behöfva gymnastik.
Men ni, som bo i städerna, åtminstone i
de städer, der det finnes högre
elementarläroverk för gossar, kunna alltid söka få
tillträde till en gymnastiklokal. För att få
ledning vänder ni er till en gymnastiklärare,
manlig eller qvinlig, lika godt hvilket, endast
han eller hon studerat sin sak. Ty
oförståndig gymnastik kan lätt skada, i synnerhet
qvinnan.
Misstycken nu ej, om jag ytterligare gifver
er ett par råd angående det praktiska
utförandet af planen.
Antingen kunna ni — jag antager, att ni
äro åtminstone tio à tolf stycken, som redan
slagit er samman — sjelfva hyra salen och
betala en ledare pr timme samt vid hvarje
termins eller månads slut taga hvar och en
sin anpart af kostnaden på sig. I många
fall är det troligt, att ni rent af utan afgift
få salen upplåten och behöfva då endast
bestrida utgifterna för upplysning och
städning.
Eller ock anmoda ni er ledare att hyra
lokal och derefter af hvar och en upptaga
en viss termins- eller månadsafgift. I detta
fall bör anslutningen vara betydligt större,
då mera omtanke och besvär samt dessutom
riskeu helt och hållet hvila på blott en.
Då jag har någon erfarenhet om, hur de
ekonomiska omständigheterna gestalta sig i
båda fallen, vill jag delgifva det lilla jag
derom vet.
För ett par år sedan voro vi ett sällskap
af’ ungefär tjugu flickor, som organiserat sig
enligt det förra sättet. Yi hade två
öfningar i veckan. Salen med gas och städning
kostade oss 1,25 kr. for hvaije gång, och som
vår ledare var mycket intresserad af att få
öfningarna i gång, ville han endast hafva
1,50 kr. i timmen. För en termin af 14 à
15 veckor belöpte sig bela nöjet ej till mer
än 4 kr. för hvarje deltagare.
Nu är det så stäldt, att vår ledarinna har
tagit saken helt och hållet om hand. Hon
upptager en afgift af 2 kr. i månaden för
tre öfningar i veckan, och som hon lyckats
få mellan 30 och 40 deltagare, bör hon gå
ut med det, ehuru hon betalar dryg hyra för
lokalen.
Utan särskild drägt är ej värdt att tänka
gymnastisera. Det åtsittande klädningslifvet
och de tunga, långa kjolarne skulle, om ej
precis motverka, åtminstone till stor del
förtaga nyttan af rörelserna.
Drägten består af ett par knäbyxor, som
på intet vis få strama, en kort, temligen vid
kjol, som ej bör räcka mer än nätt och jemt
till knäna, och en rymlig tröja med raka, vida
ärmar. Det är ganska trefligt att göra denna
i sjömanssnitt, sådan som små gossar och
flickor bruka bära. Ett trikotlif kan ersätta
tröjan. Damkläde är ganska lämpligt, men
bättre än mycket billigt sådant är vanligt
klädningstyg. Det blir både billigare och
hållbarare. Ett par stora, mjuka skor med
mycket låga, breda klackar fullständiga
drägten. För den, som vill eller måste vara
ekonomisk, behöfver drägten ej blifva dyr.
Det är väl öfverflödigt att påpeka, det
snörlif, åtsittande lifstycken och trånga lin-
ningar måste vara bannlysta från hvaije
gymnastiksal.
Jag vet, att i en eller annan stad redan
existera qvinliga gymnastikföreningar, men i
de allra flesta ej. I hvaije stad, der det fins
en gymnastiklokal, fins väl också någon ung
flicka med energi nog att sätta sig i spetsen
för organiserandet af en dylik förening och
lyckligt bringa den till stånd. Jag beder er,
att på samma gång ni tänka på ert eget väl
också tänka på deras, som ej fått förmåga
eller den samhällsställning, att de sjelfva
kunna taga saken om hand; det skall då
bli er lättare att med ihärdighet gå till er sak.
När ni sedan under öfningarna se dem,
som annars bruka vara nedtyngda och sorgsna,
med lefnadslust och frimodighet blicka er
till mötes, då skola ni känna
tillfredsställelse med hvad ni åvägabragt.
Till sist önskar jag all lycka och
framgång i ert företag — och äfven glädje och
förnöjelse deraf.
Majken.
IDUNS
femte pristäfling.
1) För den bästa uppsats från något
qvinligt yrkesområde utdelas ett pris 3f 25
kronor. Härvid tillstädjes de täflande
den största möjliga frihet i val af ämne, för
så vidt detta endast faller inom uppgifven
ämnesgrupp, som ju är synnerligen vid, då
den omfattar all qvinlig verksamhet utom
hemmet, denna må nu bestå i t. ex. någon
lärarinneverksamhet eller i ren
handtverksut-öfning.
2) För den bästa skildring ur eller uppsats
öfver sodetets- och sättskapslif utdelas ett
pris af 20 kronor.
Täflingsskrift^ inom dessa tvänne
afdelningar få ej öfverstiga fyra vanliga spalter i
Idun.
3) För den bästa och rikhaltigaste samling
af praktiska råd och rön för hus och hem
(afsedda för Iduns smala spalter) utdelas
ett pris af likaledes 20 kronor.
För täflingsskrift^ inom denna afdelning gäller
ingen bestämd omfångsbegränsning.
SSgT" Ett extra pris
på 25 kronor har Redaktionen
dessutom beslutit utdela for den bästa beskrifning
öfver slcandinavisk badort eller sanatorium, ett
ämne och en fråga för dagen, då snart de
sedvanliga vårfunderingarna för
sommarsejouren torde stå för dörren. Täflingsskrifter inom
denna afdelning få ej öfverskrida ett utrymme
af tre vanliga spalter i Idun.
Täflingsskrifterna, som böra skrifvas endast
på en sida af papperet och förses med namn
eller signatur samt förseglad namnsedel, skola
vara inlemnade senast den 15 mars. A
baksidan af konvolutet bör tecknas ordet:
Täflingsskrift. Redaktionen.
Våra barnbaler.
Småprat af —er.
vem har icke, om äfven ålderns hvita snö
täcker hjessan, en innerlig fröjd af att se
barnen i yster lek, eller svängande om i
munter dans, till dess deras fina kinder purpras
och ögonen stråla af sann och naturlig barna-
fröjd. Huru hägrar icke då för ens inre syn
minnen från vår egen ungdoms solljusa dagar,
och vi känna kanske till och med ålderns
krämpor och tvärheten i det gamla sinnet vika
för några ögonblick och erfara en lockelse att
svänga om med en liten tulta, som icke ens
räcker oss upp till midjan. Och vi hvirfla om,
till dess hufvudet blir yrt och vi utmattade
sjunka ned i den mjuka länstolen, ålderdomens
vän.
En sådan syn, en sådan lek göra våra sinnen
godt och verlden förefaller oss skön, vi glömma
pessimismens läror, och tron på ungdomen och
lifvets glädje smyger sig som frisk luft in i
våra hjertan.
Men hvad som icke är gladt, det är att stå
som åskådare i ett hörn vid en af våra nutida,
litet förnämare barnbaler. Tänker man till baka
på sin egen ungdom och jemför förr och nu,
så blir man kanske litet häpen och känner sig
litet ociviliserad. Och när man ser denna
samling af brådmogen ungdom, så tänker man må
hända: »Hvad månde blifva af alla dessa små
underdjur?»
Men vi äro blott tysta åskådare. Låtom oss
hållas i vårt hörn, se och reflektera. Vi känna
till förhållandena litet på förhand och teckna
derför »barnbalen» från början.
Mamma och pappa — det fins ibland
orsaker, hvarför man måste ställa kontrahenterna
i denna ordning — har upplåtit hela sin
våning åt sin unga tolfåriga dotter, som ämnar
ge stor bal för vänner och väninnor. Hon är
redan ärelysten, den unga damen, och när hon
ger en fest, en bal, så måste den öfverglänsa
alla hon sjelf på nyåret bevistat. Hon känner
sitt värde, och hon har en aning om sin pappas
penningevärde — alltså måste man vara i »stil»
med sin ställning.
Derför stråla också rummen i ljus, inte blott
hvardagsrummet utan äfven salongen och
förmaket. Öfverdragen äro tagna af möblerna,
gångmattorna borta — man ser, att det är stor
bjudning. En vaktmästare i frack sysslar i
buffeten, och ute i köket är kokfrun fullt
sysselsatt.
Den unga värdinnan — det kan ju hända
hon är en tolf eller fjorton år — träder ut
och tager en öfversigt öfver det hela. Hon
låter sin blick ila ganska pröfvande öfver hvarje
föremål, försummar icke att göra en
anmärkning här och der och blir ganska misslynt, när
hon får veta, att den ena fiolen skickat
återbud. Bara piano och en fiol — det är ju riktigt
tarfligt.
För öfrigt ser hon redan något trött ut. De
föregående dagarne ha varit ansträngande. Hon
hade upprättat lista på alla dem, som skulle
bjudas, och det hade inte varit så lätt att göra
en förståndig gallring. Sedan skulle de tryckta
bjudningskorten kringsändas, sömmerskan
besökas, toaletten pröfvas, och deremellan små
uppskakande scener med »mamma», som nog
försöker, men ändå ofta har svårt att »följa
med sin tid».
Emellertid lider tiden, mörkret faller på, och
gästerna börja komma. Några åtföljas af sina
föräldrar, andra af tjenarinnor, och de små
baldrottningarna afpelsas. Det var förskräckligt
med grannlåt, broderier och spetsar, genombrutna
strumpor och — minsann tror jag inte, att den
alltid moderna sömmerskan varit fram, eller
rättare, bak och hängt på en liten tournyrunge.
Det är, som om man befunne sig i en
balsalong för fullvuxna, på ett fåfängans eleganta
marknadstorg. Samma granskning af
hvarandras toaletter, samma blodiga kritik öfver
hvarandras yttre värde. O, barndomens
oskuldsfulla tid, hvart har du tagit vägen, och du
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
