Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. Fredagen den 5 juli 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett I P\ I I M tidningen Innehåller nästan uteslutande origlnalbldrag. — Uppgif å
__qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. -__I L> U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sf er.
slippa undan kroppsarbetet strandat, gick den
tidens s. k. bildade ungdom till något
praktiskt yrke eller syssla. Häraf följde
naturligtvis, att städerna fmgo en stark
tillströmning af unga män oeh qvinnor, hvilka der
sökte sysselsättningar som skrifvare, handels
-biträden och annat, som den tidens städer
kunde erbjuda af sysselsättning åt dylika
individer, medan landsbygden led brist på
arbetskraft oeh våra naturliga rikedomskällor
lågo obrukade, fastän en allt förtärande
guldtörst hade bemäktigat sig detta slappa slägte,
som ville skörda guld utan att hafva lagt
skuldran till allvarligt, ihärdigt arbete med
små medel och måDgas förenade krafter.
»Nöden i städerna tilltog, fattighus,
fängelser oeh skolor, stora som palats, reste sig
sida om sida, och i dessa senare inspärrades
generation efter generation, läsande så, att
sorlet af lexorna liknade bruset af en stark
ström. Man synade, mätte, vägde dessa
blodfattiga, skrofulösa lexläsare; man utvidgade
skolsalarne; man dref de slappa skarorna till
gymnastiken; man skref böcker för att lära
barn leka; man gaf dem hvarje år fria så
länge, att de hunno glömma det allra mesta
af den inpluggade lärdomen; och man
examinerade och premiebelönade, relegerade och
— konstaterade en öfver allt tilltagande
råhet och sjelfsvåld hos ungdomen.
»Tänk eder så, unge främling, hvilket lif
der måste föras, hvilka mer eller mindre
hemliga oseder der måste öfvas bland dessa från
alla slags hem sammanrafsade och
sammanpackade lexläsare! Efter det två slägtled
genomgått dessa anstalter, var
föräldramyn-digheten nästan utplånad; de voro få, som
då mera gittade att upptukta och uppfostra
sina barn. Skolorna skulle ju ha dem, der
föreskrefs, hvad barnen skulle göra, oeh
skolorna behöllo dem under hela den tid, då
verkligt arbete, andligt som kroppsligt, skall
läras, viljan riktas och stärkas samt hela
karaktären bildas, och hvaije försök från
föräldrarnes sida att gripa in i barnens
dagliga lif afvisades med svaret: »Yi ha lexor
att lära till i morgon.»
»Att ett i sjelfsvåld, råhet och s. k.
skol-straff uppvuxet slägte ej kan ha någon
synnerlig arbetsdrift eller arbetskraft, är ju nu
tydligt för alla. Men i den tiden var man,
tack vare hela detta olyckliga
undervisningssystem, i allmänhet blind för sammanhanget
emellan orsaker och verkningar. Alla
familjer förmådde dock ej låta sina barn gå
igenom de läroverk, som då genom ett slags
betygs utfärdande liksom gåfvo ungdomen
en laglig rättighet att flockas på alla sådana
banor, der ej kroppsarbete då förekom.
Många måste, verkligen bita i det då så surt
vordna helsoäplet; men när man i våra
häfder läser eller hör förtäljas om den
underliga blandning af fängelselif och otygladt
sjelfsvåld, under hvilket ungdomen uppväxte,
blir det oss klart, att dessa unga
dagdrifvare ej utan stor motvilja böjde sina slappa,
slankiga lemmar till styft dagsarbete.
Derför utmärkes också vår kulturhistoria från
denna tid genom en beständig slitning
emellan arbetsgifvare och arbetstagare samt af
våldsamma agitationer, utgångna från den då
varande stora skaran af urspårade existenser,
som i sådant sökte sysselsättning eller
utkomst. Nu var det kroppsarbetarne, som i
höga toner, men föga harmoniskt, varierade
temat: »Arbetets ära», medan de af alla
krafter sträfvade att drifva sina barn in på
andra banor, när de ej rent af skickade dem
ur landet för att söka mera guld för mindre
arbete hos andra folkslag, ty nu hade vi
läst så mycket af lexor i hundra år, att
kärleken till fäderneslandet var domnad hos det
stora flertalet bland oss.
»Tillståndet på landsbygden var ej stort
bättre än i de öfverfylda städerna. Äfven
der tillhörde barnen skolorna, och så många
landtman, som förmådde det, skickade in
söner och döttrar till städerna för att der
än ytterligare få hågen qväfd för ett
naturenligt lefnadssätt och i stället tillegna sig
stadslifvets lyx oeh vekliga seder. De
fattigare landtborna kände djupt det tryckande
i skolbördan; men afvänjda från allt
sjelfständigt tankelif, tröstade de sig, generation
efter generation, med, att alla dessa
onaturligheter, som upphäfde lydnadsförhållandet
emellan föräldrar och barn, gjorde dessa
senare till blott oeh bart en börda för
hemmen, »skulle så vara, emedan det var så».
»Barnen i alla samhällsklasser kände
instinktmässigt, att här öfvades groft våld mot
deras natur, oeh att deras friska
knoppningstid ödelades, oeh de flesta barn visste, att der
hos föräldrarne ej fans någon varmare
kärlek till ett kunskapsväsen, som ej satte större
frukter, än att hundratals ynglingar och
flickor stodo hjelp- och redlösa, då
lefnadsbana skulle väljas; derför blef det allt mer
och mer vanligt, att barnen blott läste för
examen för att slippa stryk, för att
möjligen få — hur sade ni? — jaså, premie;
med ett ord, blott för skolan, hvilken
hvarken af ungdomen eller de äldre sattes i
förbindelse med lifvets kraf.
»Ehuru motvilligt, måste våra förfäder
ändtligen öppet medgifva, att de väntade
frukterna af denna plantering blifvit
sodoms-äplen, och att krattning, vattning och
blomsterdekorationer kring denna ej tjenade till
annat, än att göra saken värre. I stället
för den emotsedda bildningen hade här
kommit en så cynisk råhet, att ni, unge
främling, skulle gripas af skam och blygsel, i
fall ni i våra bibliotek såge de exemplar af
böcker, som blifvit förvarade, böcker, skrifna
af unga qvinnor och ynglingar, hvilka då, i
dessa det moraliska förfallets dagar, voro
tongifvande inom literaturen.
Njutningslustan, sjelfviskheten — den kallades då
»personlighetsprincipen» — slutade ej sällan med
brott mot eganderätten, ännu oftare med
sjelfmord. Antalet af äktenskap
förminskades i samma mån, som lättfärdigheten mera
fräckt framträdde, och fordringarne på lifvet
samt begäret efter lyx tilltogo, och rik som
fattig, qvinna som man bäfvade till baka
för att ingå äktenskap under förhållanden, då
clet, som skulle utgöra äktenskapets högsta
sällhet, barnen, måste synas som en tung
börda — dyra skolböcker, om ej något ännu
tyngre.
»Hvad som vidare utvecklades ur denna
uppfattning, att barn voro en börda för äkta
makar, är allt för ohyggligt att beröra; men
jag tror, att just dessa under vetenskapens
mask offentligt framstälda förslag till brott
ryckte våra förfäder ur drömmen om
välsignelsen af ett kun skåps väsen utan
uppfostrande kraft och med konseqvenser rakt
stridande mot andan i vår religion, ty just vid
i fråga varande tidpunkt började starka
röster höja sig för en naturlig, uppfostrande
undervisning med rot och fäste i hemmets lif.
»Intresserar det er, unge främling, att höra
något om nutidsförhållandena på vår ö, så
besök mig i morgon; då är jag ledig.
Ungdomen här har då ett fält rotfrukter att
rensa.»
Gamla bref.
lådor och fack det skall städas uti,
Att ingenting hemligt må yppadt bli,
När snart under främmande händer en dag
Den knäppande rigeln skall göra sitt slag.
Så hvälfde sig tanken, och rigeln vek,
Och mannen, som grånat i lifvets lek,
Drog fram ur sin byrå en packe med bref,
Som hvarje från olika tid sig förskref.
Att offra dem genast som lågans fynd,
Det vore, han tänkte, väl ändå synd,
Och derför han öppnar de gulnade blad
Sami läser igenom ånyo hvar rad.
Der talas om vänskap af alla slag,
Om hjelp uti nöd och om glada lag,
Der talas om löften förutan svek, —
Hvad grym ironi utaf ödets lek!
Der talas om kärlek på »rosenrödt».
Nå väl! Såsom ung man sin tid förnött.
Men liljan ej längre bär högsommarskrud;
Hon bröts för en annan, hans drömda brud.
Der nämnes om tårar i ett också,
Som fallit så tunga från ögon blå;
— En ryckning på axeln helt rätt oeh slätt,
En eröfring gör’s ju så fasligt lätt.
Men plötsligen blekna den gamles drag,
Ett minne bröt fram från hans barndomsdag ;
Den darrande handen förråder så väl,
Att nu var det något, som trängt till hans själ.
» Var flitig, min gosse, min stolthet blif
Och invig åt kunskap och dygd ditt lif!
Mitt lefvernes ära det vare din bragd,
I manliga, hugstor a handlingar lagd.»
Så orden, och deri en moders själ,
Som lågar af kärlek för sonens väl;
De skrefvos en gång, når med strålande liopp
Han emot parnassen på allvar säg opp.
Med skälfvande händer i gula blad,
Med glödande blickar i tårars bad,
Den gamle nu vaknar till Uf på nytt,
Ty der fans dock något, som ej förßylt.
Hur likgiltig ofta må hända du blef
För minnen från fordom och gulnade bref,
Ett minne dock aldrig förgäta du kan,
Den bön för ditt väl en gång moderligt brann.
I lifvet ditt vakande samvetes röst,
En solglimt ännu uti åldringens bröst,
Dess stämma ej tiden att tysta förmår,
Ty bortom dess gränser den före dig når.
Klippans son.
En lektion.
’l||*~;»’W Isabella von B. satt i sitt rum med
räken-tjrnlf skapsboken framfor sig och räknade
tillsam-man veckans utgifter, då det knackade på
dörren.
»Stig in!»
»Jaså, är det du, Ernestine? Hvad är det fråga
om?»
Det var, som man kunde se, kokerskan, som
önskade tala med frun i huset.
»Hvad skola vi ha till middagen i dag, hennes
nåd?» frågade hon.
»Har du redan kommit så långt,» svarade
doktorinnan. »Jag kommer strax ned.»
Tjenstflickan blef röd och forlägen och svarade
derpå:
»Jag trodde hennes nåd ville hvila i dag för en
gång.»
»Hvila? Ernestine? Hvad menar du med det?
En god husmor måste vara öfver allt, i synnerhet i
köket! Det är inte, för att jag hyser misstro till
dig, Ernestine,» fortsatte hon, då hon såg sin
kokerskas uppsyn, »tvärt om, jag är mycket nöjd med
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
