Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 28. Fredagen den 12 juli 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig i r-v I I Kl användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid nog.
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | LJ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas
drägt och betjening, som skulle skada
tillvarons hufvudfaktorer.
Lyxen har sitt fulla berättigande, der den
är en följd af välstånd, men den är
förkastlig, när den har sin grund i begär att
lysa och efterapa. Ännu farligare än dessa
begär är dock njutningslystnaden. Den
undandrager sig hvarje beräkning och
förutbestämmelse och bringar derför de vackraste och
mest välbetänkta öfverslag på skam. Och
att i hvarje hushåll samvetsgranna öfverslag
måste göras för året, för månaden, för veckan,
det är nödvändigt, ty eljes — ja, »blodigeln
har två döttrar, som heta: gif hit, gif hit!»
står det skrifvet bland Salomos ordspråk.
Ph. Brunner.
Iduns sjette pristäfling.
Vid Iduns sjette pristäfling, för hvilken
tiden utgick med den sista juni, ha
sammanlagdt 39 täflingsskrifter insändts. Af dessa
ha 11 behandlat prosaåmnet: Om konsten i
hemmet; de öfriga 28 täfla om det poetiska
priset.
Som vi för dagen ej hunnit fullständigt
genomgå och bedöma prosauppsatserna, måste
vi uppskjuta delgifvandet af resultatet i denna
punkt till nästa veckas nummer, men vilja
redan nu meddela, utgången af den poetiska
täflingen.
. Det gläder oss att kunna vitsorda, det vår
förut uttalade misstro gent emot lämpligheten
af någon poetisk täflan denna gång visat sig
öfverflödig, då de inkomna bidragen i
allmänhet betydligt höjt sig öfver, hvad vid
föregående tillfällen presterats, och då till och
med flere af de insända dikterna synts oss
ega verkligt erkännansvärda förtjenster.
Efter moget öfvervägande har det utfästa
priset 15 kronor tillerkänts signaturen
Ver na för dikten »En blick framåt»,
hvilken återfinnes på annat ställe i dagens
nummer. Hedersamt omnämnande jemte
rättighet att ander nästkommande år (1890)
erhålla Idun gratis ha vi beslutit tilldela
märkena Gerda, John Ilopper, Multa
passa, E. W. och N. för resp. poemen
»Studie», »Fogel-lill», »Min barndomstro»,
»Vaggvisa» ocli »På fattighuslikvagnen» samt
till sist samma förmåner åt författarne till
dikterna »Mor» och »Ogräset». Alla dessa
poem komma efter hand att i Idun införas.
En del af de hår uppräknade täflarne ha
ej lemnat fullständiga uppgifter på namn och
adress, hvarför vi bedja dem med första
fullgöra detta hos Redaktionen, då
belöningsdiplomen genast öfversändas.
Redaktionen.
Tankekorn.
Kärleken till framgång kan ofta döda
kärleken till det goda. E. de Pressensé.
* *
*
Misstroende är yxan vid kärlekens rot.
Ryskt ordspråk.
En qvinna är aldrig mera talför, än då hon
berömmer sin man och beklagar sig öfver sin
svärmor. Kinesiskt ordspråk.
Låt icke gräset växa på vänskapens väg!
Madame Geoffrin.
De flesta minnen äro som vattenväxter,
hvilka lefva allenast af tårar. Jean Paul.
Fly umgänget med tvänne slags menniskor:
dina fienders vänner och dina vänners fiender.
Qvinnan förborgar sin kärlek i fyrtio år,
men sitt hat och sin motvilja döljer hon icke
en dag. Arabiskt ordspråk.
t
Biodling
såsom en inkomstkälla för fruntimmer.
I våra dagar, då m3n öfverallt söker nya
verksamhetsfält och nya vägar till utkomst för qvinnan,
borde man ock fasta uppmärksamheten på biodlingen
och rekommendera den samma som en lönande
inkomstkälla. Den förtjenar det nämligen i synnerlig
grad, som erfarenheten sedan länge bevisat och
dagligen bevisar. I Tyskland syssla ej få fruntimmer
framgångsrikt med biskötsel.
Visserligen möter man tidt och ofta den
anmärkningen, att biodling egnar sig bäst som manligt arbete,
att den är för besvärlig för qvinnor och dessa
känsligare för bistygn än män. Allt detta eger dock
numera ingen giltighet, sedan man gjort så stora
framsteg på biskötselns område. Hvarför skulle arbetet
vid symaskinen, vid kernan eller tvättbunken, i köket,
i trädgården och på fältet vara lättare än att
förpassa en bisvärm från en gren in i bikupan och att
sedan ur en modern sådan uttaga en med honung
fylld kaka, tömma den på honungen och åter insätta
den, i stället för att man förr först dödade bien och
sönderbräckte vaxkakan för att kunna utpressa
honungen? Så väl som qvinnohänder skicka sig vid
exempelvis sjukvård, så skulle de ock vara lämpliga
till biens skötsel, bien, som låta göra med sig nästan
hvad som helst, endast man handterar dem på rätta
sättet, med lampor och med varsamhet. Hvad biens
stingande angår, har man om den saken gemenligen
en mycket falsk uppfattning. Många tro, att ett bi
beständigt gör det fiendtligaste bruk af sin gadd, och
dock stingas bien endast då, när de klämmas eller
tro sin bidrottning och sina förråd vara i fara. Hur
ofta ha ej mitt ansigte, min nakna arm och hand
varit öfversållade af bin, och dock faller det ej ett.
enda in att stingas, om jag endast lemnar dem i fred.
Detta är också helt naturligt: instinkten bevarar bien
från ett allt för lättsinnigt bruk af gadden, då för
hvarje stygn gadden ryckes af och dennas förlust
medför döden. Detta är en beundransvärd naturens
anordning, ty det förutan vore all biskötsel en ren
omöjlighet.
Men till och med ett bistygn är alls icke så farligt,
snarare ofta helsosamt, särskildt om man ej är fri
från reumatism; äfven vänjer sig kroppen mycket
snart vid bigift, så att ett stygn ej orsakar större
obehag än ett myggbett och ingen större svullnad
uppstår. För öfrigt ges det numera så många medel
att fullkomligt skydda sig för stygn, att man för det
mesta sjelf är skulden dertill, om man erhåller ett
bistygn.
Det är helt visst icke något tomt talesätt, om man
påstår, att biafvel, drifven på rätt sätt, materielt
lönar sig särdeles väl, bättre än hvarje annan
sysselsättning i trädgården och på fältet. Man kan ju till
och med under ett godt honungsår ur en riktigt
behandlad kupa ofta vid honungens tillvaratagande
erhålla öfver 50 kilo honung och dock åter insätta
vaxkakorna! Och lika visst är det, att nyttan af
biodling icke endast består i förvärfvet af kronor och
ören — långt högre äro fördelarne gent emot helsans
befordrande att uppskatta. Det gifves också många
fruntimmer, hvilka aldrig äro riktigt krya och raska,
utan att de få röra sig och arbeta ute i fria luften.
Icke hvajje qvinna har tid att gå ut att spatsera.
Hon måste äfven sköta sitt arbete och sitt förvärf.
A andra sidan finnas andra, för hvilka intet hinder
gifves att dagligen utsträcka promenadturerna efter
behag, men hvilka dock skulle skatta sig lyckliga,
om de vid den så nödvändiga vistelsen i fria luften
hade en sysselsättning, som gåfve dem både nöje
och inkomst. Äfven för dessa är biodling
synnerligen lämplig. Mrs Harrison, en berömd amerikansk
biodlerska, hvilken ensam förestår en betydande bi-
odling, skrifver i den engelska »Bee-Journal»: »Att
under sommaren vårda en bikoloni, då bien besöka
tusendetals blommor och hemföra deras kostliga
vällukter, verkar uppfriskande och upplifvaade. Jag
var en gång mycket sjuk, men så snart jag åter
förmådde gå, begaf jag mig till mina bin, öppnade
kuporna, arbetade med dem, inandades deras
utdunst-ningar och kände mig med ens frisk och full af
nytt lif.»
Erfarenheten lär äfven, att de flesta biodlare nå en
synnerligen hög ålder.
Om de rika fröjder, som iakttagandet af de flitiga
och renliga bien skänker, om de dagliga
öfverraskningar, hvilka den djupare inblicken i deras
underbara samhällslif och konstskicklighet som byggmästare
för med sig, skall jag kanske en annan gång tala,
men vill dock nu ytterligare framhålla, hurusom vid
sysslandet med bien vår syn, hörsel och lukt
betydligt skärpas.
För platsen, på hvilken man uppställer sina bin,
behöfver man ej ha stort bekymmer; mången, som
saknar trädgård, t. ex. i större städer, låter sina bin
flyga ut från ett vindsfönster eller från taket. Bäst
egnar sig naturligtvis ett lugnt hörn i trädgården
dertill. Kan man inrätta det så, att man från sina
fönster kan ha ögonen på sin bikoloni, äfven då man
är upptagen af sina sysslor inom hus, är det bra,
då biens skötsel ej drar mycken tid, om man blott
passar på rätta ögonblicket för ingripande, hvilket
ögonblick i en hel del fall gör sig kunnigt genom
biens yttre beteende.
Början gör man bäst med att köpa sig en god
sort bin i en ny kupa af bästa konstruktion med
rörligt innanrede samt tillegna sig den nödiga
insigten om deras behandling genom någon goi lärobok,
af hvilka flere finnas alt välja på i hvarje bokhandel.
Hvilka varmt intresserade väninnor biafveln
mångenstädes i utlandet redan förvärfvat sig, framgår i
hvarje nummer af den tyska bi tidning (»Deutsche
illustrirte Bienenzeitung»), hvilken nu ligger framför
mig. Der läsa vi t. ex. om en fru Hartmann, hvars
man är banvaktare i Vienenburg vid Harz, hvilken
sköter sina 50—60 bikupor med rent mästerskap,
om donna Bertha Wilhelmi de Danila i Granada i
Spanien, hvilken för sina stora förtjenster om rationel
biodling i sitt hemland nyligen invaldes till
hedersledamot i landtbruksakademien. Körande är fröken
Jenny R:s berättelse. Hon skrifver:
»Min kärlek till den ädla biodlingen är så stor,
att jag på intet vis kunnat afskräckas af enstaka
missöden. I de förhållanden, i hvilka jag lefver,
finns intet, som gör mig större tillfredsställelse än
sysslandet med mina bin, ehuru antalet af mina
kupor går upp till mellan 40 och 50 stycken, hvilka
under den brådaste tiden helt och hållet ta mina
krafter i anspråk. • Biodlingen är ett upplyftande och
vederqvickande arbete, hvilket ingen vill öfvergifva,
som blott en gång med lif och last egnat sig deråt.
Hvarför skulle för öfrigt en fru eller en gammal
fröken sådan som jag, icke unna sig denna
förströelse? I sexton år har jag undervisat mina mycket
yngre systrar och under dessa år på mina fristunder
gerna sysslat i trädgården. En vän till mina
föräldrar fäste sig dervid och skänkte mig en bikupa med
orden: »min vän, jag tänker, att bien kunna göra dig
glädje.» Och detta ha de ock gjort. En särskild
gjädje har jag haft af de utställningar, i hvilka jag
deltog och som jag besökte. Mina biprodukter blefvo
alla gångerna prisbelönade: två gånger i Königsberg
och en gång i Tilsit.»
Kunde jag med ofvanstående rader gifva svenska
systrar ett uppslag till en angenäm och gifvande
sysselsättning, skulle jag dermed känna mig mycket
lycklig.
Fru Franziska.
Idun bör ej saknas i något hem; den vill för
alla vara en god tomte, en tillförlitlig
rådgifvare.
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan ]nordling.
(Forts.)
pedan Karl Vrede upprörd väntar nere
äg i portierens rum, stiger Klara, åtföljd
af tjenstflickan, tvänne trappor upp och knackar
sakta på den anvisade dörren. En medel-
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0244.html
