Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 12. 21 mars 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 131
I det svunna kära mer och mer.
Stundom man ett flyktigt löje ser
Kring den fina munnens linier leka,
Olada känslor då hans hjärta smeka;
Stundom ögat matt oeh fuktigt är,
Och en suck ur själen sakta bäfvar,
Minnets dufva, som kring honom sväfvar,
Hågkomst då af forna sorger här. —
Men den gamle mins ej blott, han tänker,
Hvita hjässan ofta ned han sänker
I begrundning under dagens lopp.
Tanken är ej grubblande och dyster,
Ieke häller lekande oeh yster,
Den är lugn och full af tro och hopp;
Den är klar som källans blåa vatten,
Blid som stjärnans ljus i mörka natten,
From och älsklig, som en barnasjäl,
Allvarsfull och pröfvande likväl:
» O, hvad var min lefnads dolda mening ?
Om jag gåtan tyda rätt förstått,
Hvad mig mötte, sorg som fröjd, var godt,
Blott det tjänte till mitt hjärtas rening.»
Och hans tanke löser sig i längtan,
Längtan »hem» från möda, kamp och strid,
Uti andens tysta, djupa trängtan
Till en evig, en fullkomlig frid.
På den andra, solbelysta stranden,
Som hans aning blott har skådat än,
Väntar honom mången trofast vän;
O, hur godt att i de sälla landen
Få de kära, saknade igen!
Dyra moder, som i tidig timma
Bergad blef vid evighetens hamn:
Hviskar du ej stundom barnets namn?
När de klara stjärneljusen glimma,
Tycker jag, du räcker mig din famn.
Älskade, jag längtar till ditt möte,
Längtar efter hvilan i ditt sköte.
Bed, du gamle! Bed i tro ditt sista
Aldrig glömda, kära »Fader vår!»
Snart de matta ögon skola bästa,
Snart vid hufvudgärden af din kista
Älskad moder, lik en genius, står.
Gläds, du snart får sväfva i det fria,
I en högre, i en himmelsk värld;
Alla tecken bära bud och sia,
Att du gamle, pröfvade Klia
Nu är redo till din himmelsfärd.
Till unga mödrar,
varande eller blifvande.
(Andra artikeln.)
*
n:r 22 af Iduns föregående årgång skref
jag under ofvanstående rubrik några rader,
hvilkas hufvudtanke utmynnade däri: att kvin-
norna, — icke blott de unga och ogifta, utan
äfven de förlofvade och gifta, ja t. o. m. de,
som stå i begrepp att bli mödrar — konse-
kvent försumma alt bereda sig för barnavård
och barnauppfostran såsom för ett kall och ett
ämbete.
Och jag trodde mig ha funnit, att de gjorde
detta till följd af den falska föreställningen,
att i kvinnonaturen är nedlagd en så klar »in-
stinkt» och en så mystisk begåfning för mo-
derskallet, att all beredelse därtill är öfver-
flödig.
»Förmågan kommer med modersplikterna»,
så tro de och tänka icke ett ögonblick på att
skaffa sig vare sig teoretisk eller praktisk kun-
skap om vilkoren och lagarne för en männi-
skovarelses utveckling.
Jag hänvisar dem af mina läsarinnor, som
hafva Idun för förra året, till nämnda artikel,
i hvilken denna tanke är vidare fullföljd, och
skall här endast — för dem som icke ha den —
anföra slutorden däri, till hvilka knyta sig de
reflexioner, som komma att utgöra ämnet för
denna artikel.
* *
*
»Till alla kvinnor vill jag säga detta enda
väsentliga: betänken i tid betydelsen, tyngden
och vidden, den långt in i en fjärran framtid
nående vidden af en moders gärning!
Det är icke blott fråga om att draga upp
ett barn, så att lifvet hänger i det, och att göra
detta »så godt man förstår», som det heter.
Detta: »jag gör så godt jag förstår», är en
mycket, mycket för rymlig ursäkt och borde
icke få användas af andra än dem, som uttömt
alla tillgängliga källor för vetande i de ämnen,
som beröra mänsklighetens lif med dess förut-
sättningar och fordringar i allmänhet och bar-
nens i synnerhet. Att bibehålla lifvet i barna-
kroppen är icke nog, så vida den ieke tillika
göres stark, frisk och harmonisk, närmande sig
fullkomligheten så mycket som möjligt.
Den allra första grunden härtill kan modern
själf icke lägga, ty den ha föregående genera-
tioner redan lagt; men hennes uppgift är större
och betydelsefullare i samma mån, som denna
redan lagda grund är svag eller i ett eller an-
nat hänseende mindre god. Det tillhör då
henne att, med uppmärksamheten riktad på
denna medfödda svaghet och blicken öppen för
ärfda brister, så mycket omsorgsfullare ocb so-
lidare lägga sin grund. Det skall då måhända
lyckas henne att alldeles förtaga, eller i alla
händelser i betydlig mån förminska verkan af
dåliga fysiska eller andliga anlag, hvilka, lem-
nade åt slumpen och naturen att godtyckligt
utvecklas, med naturnödvändighet leda till släk-
tets urartning.
Men de mödrar, för hvilka psykologi och
fysiologi äro tvänne lika betydelselösa som
okända begrepp — äfven då de omskrifvas på
svenska — de skola aldrig kunna utföra ett
dylikt verk.
Och att vårt land och vår tid till sin djupa
olycka haft allt för många sådana ovetande
mödrar, därom vittnar på ett sorgligt och otve-
tydigt sätt vår försvagade generation, blodfattig,
nervös och själssjuk.»
* *
*
Icke blott forntidens och medeltidens, utan
äfven de senare århundradenas naturforskare,
lagstiftare och filosofer hafva drifvit den åsik-
ten, att modern intet hade att skaffa med da-
nandet af barnets själ, utan att hennes roll
vid släktets fortplantning blott är densamma
som åkerfältets, i hvilket ett frö lägges ned
att gro. När plantan spirar upp, är hon till
sitt väsen och sin natur af samma slag som
det nedlagda fröet — hvete, om man sått hvete,
ris, om man sått ris — fullkomligt oberörd af
den närande jordmånen. Likaså bär barnet
andligen blott faderns drag, fortplantar blott
hans egenskaper och utgör en fortsättning blott
på hans släktlif.
Denna uppfattning har utan tvifvel lagt grun-
den till kvinnans underkufvade ställning i de
gamla samhällena och till det förmyndarskap,
under hvilket hon ända in i vår tid varit och
är hemfallen. Ett uttryck härför, som ännu
oförändradt fortlefver i våra sedvänjor, är, att
barnen endast fortplanta faderns namn ; aldrig
moderns, annat än i innormala fall.
Och vi måste medgifva, att om den nämnda
uppfattningen vore riktig, ja, då vore också
hennes underkufvande fullt berättigadt; — om
det nämligen vore en sanning, att moderskapet,
hvilket på ett alldeles särskildt sätt är kvinnans
»stora», säregna mission ■—• de flesta kvinnors
enda verkliga uppgift i lifvet (jag menar då
med »uppgift» en verksamhet, som på sin ut-
öfvare ställer idéella kraf) — om moderskapet till
sin innebörd vore något oväsentligt och un-
derordnadt vid sidan af faderskapet och detta
ensamt vore det väsentliga, då finge förvisst
vi kvinnor underdånigt böja oss för naturens
egen dom och erkänna, att vi hade bra litet
att komma med i utvecklingsarbetet.
Men lyckligt för oss talar den moderna ve-
tenskapen, likasom sunda förnuftet och våra
ögons erfarenhet, ett annat språk. Den säger
oss, att modern vid framalstrandet af den nya
varelsen tvärtom spelar den mest betydande
roll, att icke blott hennes kroppsliga egenska-
per, hennes sundhet eller sjukdomsanlag, utan
äfven hennes karaktärsegendomligheter, dess
lyten så väl som dess företräden inympas på
barnet redan före dess födelse; och sedan, un-
der första åren af dess utveckling, ligger det
ju specielt i moderns makt att ytterligare fram-
tvinga eller kväfva hvarje särskildt af dessa
medfödda anlag.
Det är af ofantligt stor vikt, att vi hafva
detta sakförhållande fullt klart för oss, innan
vi gå till det stora värfvet att blifva mödrar.
Men det båtar oss föga att veta, att så är,
om vi icke tillika hafva insikter i de ämnen,
som ensamt kunna göra oss skickliga och med-
vetna i vår modersgärning.
Dessa ämnen äro fysiologi eller läran om
lifvet — människokroppen och dess organ, des-
sas förrättningar och utveckling m. m. — samt
psykologi eller läran om själen — hennes kraf-
ter och yttringar, lagarne för hennes föränder-
lighet o. s. v. — Utan lefvande kunskap i dessa
ämnen blir ingen verkligen moder i medveten
mening — (lika litet som en god uppfostrare
eller lärare för andras barn). — Hennes sträfvau
att göra, »så godt hon förmår», blir ett trefvande
i mörkret. Yi skola nu icke ens nämna dem,
som icke besjälas af någon sträfvan alls, utan
reflexionslöst låta sig göras till naturens verktyg
och lika litet ega vilja som förmåga att regle-
rande ingripa. De synas mig vara de mest straff-
värda af alla brottsliga varelser, ty de kasta
frukterna af sina synder halfva och hela år-
hundraden in i framtiden, till en förbannelse
för ofödda släkten, en hämsko på kommande
generationers utveckling och förädling.
Innan jag slutar denna artikel, vill jag nu
blott framdraga ett par konkreta exempel på
förhållanden, då moderns pä kunskaper grun-
dade förutseende är af ofantligt stort inflytande.
Äfven med fara att såra allt för finkänsliga
ungmors hyperidealistiska sedlighet vill jag då
allra först påstå, att detta förutseende aldrig
kan börja för tidigt. Ty tanken på det ansvar,
hon möjligen en gång såsom moder kan komma
att ikläda sig till nästa generation, borde kraf-
tigare än något annat afhålla hvarje ung kvinna
från brott mot såväl helsans som moralens la-
gar. En sjuklig mor får näppeligen friska barn,
de bli tvärtom vanligen svagare, än hon har
varit. Och en mor, som lemnat fria tyglar åt
vissa dåliga karaktärsdrag, skall sällan undgå
att se dessa lefva upp igen hos sina barn.
Och enligt lagarne för racebildningen förekom-
mer hvarje skarpt utpräglad egenskap — vare
sig ond eller god — ännu mera utpräglad i
nästa släktled. Detta gäller lyckligtvis i lika
hög grad förvärfvade som medfödda egenskaper.
Jag säger lyckligtvis, ty just därigenom äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0139.html
